This is how it works

This is how it works
You're young until you're not
You love until you don't
You try until you can't

You laugh until you cry
You cry until you laugh
And everyone must breath
Until their dying breath

No, this is how it works
You peer inside yourself
You take the things you like
And try to love the things you took

And then you take that love you made
And stick it into some
Someone else's heart
Pumping someone else's blood

And walking arm in arm
You hope it don't get harmed
But even if it does
You'll just do it all again

On the Radio
Regina Spektor

Sensommareftermiddag i Hamilton Gardens

Nu har jag varit i Nya Zeeland i 10 av mina 19 veckor (redan halvvägs! och ändå känns det som om jag varit här längre än så..) och det börjar bli höst här, vilket betyder kyla och regn. Den här helgen har det ändå varit riktigt fint väder så jag bestämde mig för att utnyttja eftermiddagen till att njuta av det sista av sommaren i Hamilton Gardens. Paradise Gardens är en samling temaparker där de har byggt upp trädgårdar som representerar olika stilar från olika länder och tider; det är verkligen jättevackert och välgjort – som gjort för att strosa runt en solig söndag i slutet av mars.

Japanese Garden of Contemplation

English Flower Garden

Chinese Scholar's Garden

American Modernist Garden

Italian Renaissance Garden

Indian Char Bagh Garden

Vilken är din favorit? :)

NightGlow

Här kommer några bilder från lördagskvällens NightGlow ute på University of Waikato. Samma internationella luftballonger (över 30 faktiskt) hade samlats ute på en stor gräsplan på universitetsområdet, och när mörkret föll så hölls en show där ballongerna lystes upp underifrån av elden samtidigt som man spelade musik, och eldslågor sprutade upp i takt med musiken (mycket coolt:). Det hela avslutades med fyrverkerier. Balloons over Waikato är ett jättestort evenemang i Hamilton och jag var inte ensam där, kan man lugnt säga!

En kort (?) uppdatering

Jag har precis kommit ut ur duschen efter en springrunda runt sjön, och tänkte att jag skulle skriva en KORT uppdatering om min vecka. (Johan har meddelat att hans ögon började svida redan efter första stycket när han skulle läsa ett av mina inlägg, och jag vill ju inte skada det stackars barnet ytterligare.)

Robin var kvar i Hamilton tills i eftermiddag så vi har träffats ganska mycket och haft det mycket trevligt. På onsdag morgon gick vi upp tidigt för att titta på Balloons over Waikato, ett evenemang som går ut på att man har samlat ihop över 20 luftballonger från hela världensom alla lyfter på samma gång (i gryningen) från ett stort grönområde alldeles vid sjön. Det var väldigt häftigt att se, klart värt att gå upp tidigt för enligt mig, och vi tog en massa bilder. På lördag håller man en show som heter NightGlow, och då ska ballongerna lyfta i mörkret, och dessutom blir det orkestermusik och fyrverkerier. Jag tänker nog gå om det är fint väder.

Balloons over Waikato!

I tisdags var jag på sjukhuset hela dagen med den av mina handledare som jag beundrar allra mest (faktum är att jag är lite förälskad i honom, och det har jag varit sedan innan jag lämnade Sverige): han heter Jamie, är professor och narkosläkare, skäggig, drygt 50 år gammal, extremt intelligent men mycket blygsam och tystlåten. Jag har stor lust att lägga ut en bild på honom, men det är nog smartare att hålla honom för mig själv så inte alla ni också blir förälskade! Jag hade i alla fall en jättehäftig dag (inte bara för att jag fick vara med Jamie:) och fick se en massa intressanta saker, bland annat vara med och söva flera patienter och se en hel massa gynekologiska operationer (jag ska inte berätta några detaljer för jag vill inte göra någon illa berörd. Jag förstår ju att de flesta har intressen som är lite mer socialt accepterade – t.ex. exempel frimärkssamling och skateboarding.) Och det var en trevlig omväxling från hjärnslicear och döda möss.

Forskningen går bra för tillfället. Vi är inne i ett skede där vi håller på och analyserar resultaten och börjar skriva utkast till artiklarna som förhoppningsvis ska bli publicerade. Det är jättespännande eftersom vi faktiskt har fått intressanta resultat (statistiskt signifikanta skillnader mellan effekten av narkosmedlet etomidat i gruppen av vildtypsmöss kontra genetiskt modifierade möss)! Och imorgon ska jag följa med Logan till Auckland, eftersom han ska hålla i ett seminarium om anestesi på universitetet – så jag hoppas lära mig en massa av de kloka farmakologistuderande som ska hålla i redovisningarna.

Over and out for now! (Johan, var det tillräckligt kort?) X.O.X.

En helg i Auckland

Sångaren i Coldplay: "If you love me, won’t you let me know?"
Jag: "Yes! Yes! Yes. Lead singer of Coldplay, I love you."

Det här är berättelsen om mig, Robin, Coldplay och Auckland. Vi kan kalla den ”helgen då jag mötte min blivande man (vid namn Sångaren i Coldplay)”. Men låt oss börja från början..

På torsdag eftermiddag smet jag tidigt från skolan (visst börjar jag bli en riktig rebell?) för att hinna med bussen till Auckland. Robin väntade hemma i min lägenhet som en riktig hemmafru med packade väskor och matsäck inköpt på Subway. Efter en 2-timmars bussresa som vi ägnade åt att prata (vårt ”konstiga” språk genererade en hel del blickar från medpassagerare) var vi framme i Auckland, checkade in på vårt hostel och fortsatte sen till Vector Arena för vad jag sett fram emot i evigheter – Coldplaykonserten! Det var en helt underbar kväll. Jag var i min egen lilla värld, dansade och sjöng med och blev hjälplöst förälskad i den oförskämt snygga Sångaren i Coldplay (vid det laget visste jag inte hans namn) som är sanslöst begåvad, har fantastiska desperata blå ögon, lockigt rufsigt hår och var klädd i den hetaste jackan jag sett (arméinspirerad). Jag bestämde direkt att han och jag ska gifta oss. Robin var också i en egen värld – han försökte med jämna mellanrum störa min fullkomliga lycka med lösryckta fraser som ”de har 42 movingheads!” (tydligen remarkabelt) och ”titta på lasrarna!” och ”coolt – de har projicerat en bild i bollarna” (ja, tänk vad man kan göra med ny teknik). Sammantaget – det var (på många sätt) en helt fantastisk konsert. (Se recension:http://www.stuff.co.nz/entertainment/2275039/Gig-review-Coldplay-in-Auckland)

Fredagen (då jag skolkade) spenderade vi med att vandra runt i Auckland och upptäcka staden på vårt egna, inte alltför ambitiösa sätt. Vi gick en runda på University of Auckland’s city campus, beundrade konst på Auckland Art Gallery, drack kaffe på ett mysigt kafé, satte oss längst ute på piren i hamnen och shoppade lite. På kvällen tog vi det lugnt och satt i flera timmar på Starbucks. På lördagen samlade vi kraft nog att ta färjan ut till Rangitoto Island (ca 25 min båtfärd utanför Auckland) som är en vulkanisk ö och ett naturreservat. Där vandrade vi en fyratimmarsrunda (jag i vita skor med kilklack och öppen tå – utan konkurrens de mest opraktiska skorna på hela ön) och hann bli riktigt solbrända i den starka nyazeeländska solen (vad har de gjort med sitt ozonlager?!) eftersom solkrämen låg kvar i väskan på hostelet. Vi hann med en fika på Gloria Jean’s coffee, som tydligen är Australiens svar på Starbucks, innan vi började göra oss i ordning för kvällen. Vi hade nämligen bokat bord på Orbit, en restaurant som ligger på 186 meters höjd i SkyTower – och som till råga på allt långsamt snurrar runt för att man ska få se det bästa av utsikten. Jag var naturligtvis vettskrämd av utsikten (höjdrädd) och av det faktum att delar av golvet på observationsplanet i SkyTower var gjort av glas. (Titta på bilden av mig när jag under stor fruktan går över en av dessa glasskivor. Det är en autentisk rädsla som speglas i mina lyfta händer och min skrikande mun.) Trots stor frustration (höjdrädsla har inget med logik att göra) var det en mycket lyckad kväll som avslutades med 50centsglass på McDonald’s – classy från början till slut ;)

Rangitoto Island

SkyTower

Utsikt från SkyTower (här på 182 m höjd)

En vettskrämd Sofia

På söndagen lyxade vi till det med en mysig frukost på det kafé där Robin hävdar att han skulle varit stammis om han bott i Auckland. Jag satte guldkant på vår tillvaro genom att berätta om hur min framtid med Sångaren i Coldplay ser ut (han ska komponera sånger till vårt bröllop, ingångsmarchen ska – makabert nog – bli Death and All His Friends (men bara mellanspelet), och på kvällarna ska jag sitta bredvid honom på pianopallen och beundra hans begåvning medan jag drar händerna genom hans pojkaktigt busigt lockiga hår). Robin blev förvånansvärt nog trött i öronen av detta, och påminde mig om att jag har ett reellt förhållande (va? haha) med någon som faktiskt vet att jag existerar. Vi ägnade förmiddagen åt att sitta på parkbänkar och läsa bok (jag) eller lyssna på musik (Robin) och sen tog vi bussen tillbaka till Hamilton strax efter ett.


På söndagkvällen gick vi till en trevlig kyrka i centrala Hamilton (Gateway) och sen gjorde jag lite efterforskningar om min blivande man och fick till min stora fasa reda på att Sångaren i Coldplay (1) har ett namn: Chris Martin (så långt allt väl), (2) är gift!! Skit också (3) med Gwyneth Paltrow av alla människor (det kallar jag konkurrens) och dessutom (4) har två barn (5) som heter Apple och Moses (mammas kommentar: ”det blir ju extra roligt på svenska – det låter som äpplemos!”; tack mamma!). Så just nu vet jag inte hur det ska bli mellan mig och min vackra själsfrände..

Hur som helst, tack Robin för en supertrevlig helg och ni andra, som inte har ”been there, done that, got the photo” – njut av bilderna!:) Jag kommer snart med mer information om min dag på Waikato Hospital med min fantastiska handledare Jamie samt min och Robins upplevelse av Balloons over Waikato. Ses!

Välkommen hem till mig

”Nu har du varit här i tre veckor,
och du har redan hunnit flytta fyra gånger,
skaffa pojkvän och ta hit din familj.
Vad ska du göra nästa vecka?”
Pappas humoristiska sammanfattning av mitt liv i Nya Zeeland

Det är konstigt hur man känna sig så hemma någonstans där man bara varit så kort tid. Jag har levt hela mitt liv i Sverige, där har jag min lägenhet, mitt universitet, min familj och min släkt, mina vänner, min katt.. och ändå känns det efter två månader i Nya Zeeland som om jag bor här. Det kanske betyder att jag är allmänt rotlös (alternativt: flexibel!), eller bara att jag kommit till ett land som är väldigt välkomnande mot främlingar. Hur som helst, jag hade gärna bjudit hem er alla hem till mig så ni kunde få se hur trevligt jag bor, men eftersom det blir så långt för er att resa tänkte jag att ni kunde få göra ett lite mer ”virtuellt” besök.


Hit kommer du först. Det du ser är utsidan av huset som jag bor i och som ligger på Queens ave (Drottninggatan, enligt mammas försvenskning) i Hamilton. Det är Shauns bil som står utanför. Det ligger en hel rad med likadana små 3-sovrumslägenheter bredvid varandra, alla har eget garage och egen ingång.


Här är loungen, som man kommer in i när man precis gått in genom dörren. Här brukar vi sitta och läsa eller titta på tv (egentligen mest läsa. Sedan jag flyttade in har tvn nog bara varit på tre gånger.)


Här är en glimt av vårt fina kök, som inte bara är rent och rymligt utan även har den ofattbara lyxen – en diskmaskin!

På övervåningen ligger mitt rum som är väldigt mysigt och oftast inte så välstädat som på de här två bilderna.

Rummet bredvid är vårt fräscha badrum som förutom toalett och handfat är utrustat med både dusch och badkar! Underbart.

Något annat underbart som finns i lägenheten är min pojkvän Shaun, som jobbar som polis och samtidigt distanspluggar till advokat. (Ni som känner mig vet att jag alltid har varit svag för polisuniformer.) Här är han ombytt till jobbkläder (jag höll på att dö när jag såg att hans garderob är helt full av polisskjortor. Hur hett är inte det?)

Här är min trogna tjänare, den fula begagnade blåa mountainbiken som blivit prydd med en funktionell och snygg cykelkorg.

Och här, bara några minuter ifrån lägenheten, ligger Hamilton Lake, den största sjön i Hamilton. Runt sjön går ett motionsspår på ca 5 km som jag brukar springa ungefär varannan dag.

Kompis + konsert = sant

Ändrade planer: Robin (en av mina bästa vänner) kommer hit redan på söndag och ska vara i Nya Zeeland i drygt en vecka! Vi ska prata hemligheter, äta kladdkaka, skvallra, bråka, göra utflykter och bara sitta och skräpa tillsammans. Och som inte detta vore nog ska vi (om allt går som planerat) gå på Coldplaykonserten i Auckland nästa torsdag! Kan det bli bättre?! :)

Visdomsord, kärlek och vetenskap

I was just guessing at numbers and figures
Pulling the puzzles apart
Questions of science, science and progress
Do not speak as loud as my heart
[Coldplay - The Scientist]



Visdomsord heter inte visdomsord av en slump, utan för det allra mesta ligger det någon sanning i dem. Visdomsord har ett kanske inte helt oförtjänt rykte av att vara tråkiga, för oftast är det roligare att inte vara klok på förhand. Men ibland hamnar man i en situation där man måste välja mellan att följa ett visdomsord eller att följa sitt hjärta, och då är det väl egentligen ingen mening med att vara förståndig? På min avskedsfest hemma i Örebro var det flera som sa till mig (med glimten i ögat): ”Se nu till att inte bli kär i någon nyazeeländare, för vi vill ju att du kommer tillbaka till Sverige igen!” Jag brukar vara ganska klok, och Sofia betyder till och med ”den visa”, men i det här fallet var era visdomsord bortkastade. Och det är jag jätteglad för! Min nyazeeländska pojkvän heter Shaun och är alldeles underbar. På lördag har vi varit tillsammans i en månad. Jag håller med er om att det hade varit mycket förståndigare att inte bli kär i en kille på andra sidan jordklotet, men det är lätt att vara efterklok ;)

För övrigt är det bara bra med mig, förutom att jag är förkyld – jag har blivit attackerad av ett otäckt nyazeeländskt förkylningsvirus som jag tydligen inte var immun emot. Men jag är inte så klen att jag stannat hemma från skolan! Forskningen går riktigt bra för tillfället; våra brain slices uppför sig som de ska, vi har analyserat en massa data som vi samlat in redan och jag har börjat skriva på artikeln som jag ska lämna in när terminen är slut. Jag har redan varit här i sju veckor, och det är mars nu (vilket jag precis har insett, har legat en månad efter fram tills nu!) vilket betyder att den nyazeeländska sommaren är officiellt är slut. Vädret här varierar från dag till dag och ibland timme till timme. Imorse öste regnet ner och jag var tvungen att ha på mig min regnjacka när jag cyklade till universitetet! (Supernördigt:) De senaste tre veckorna har det varit fint under veckan och sedan stormigt och regnigt på helgen och det sägs att även denna helg kommer att bli tråkig vädermässigt. Jag har inga egentliga planer för helgen så det blir väl sovmorgon till ljudet av regn, titta på film med Shaun, skriva lite på min vetenskapliga rapport och kanske baka en kaka om andan faller på. Förresten, grattis Johan som fyllde 19 år den fjärde mars! Jag hade jättegärna velat vara med och fira din födelsedag, om det bara inte hade tagit sextio timmar att resa fram och tillbaka ;)


Den nyblivna 19-åringen

Saknar er alla därhemma! XO