Hemlängtan

Såhär på själva valborgsmässoafton, med exakt en månad kvar tills jag åker till Sverige, måste jag erkänna att hemlängtan har hunnit ifatt mig. (Men erkänn att jag var duktig som klarade 3.5 månad utan en enda tår!) Jag saknar mamma, pappa, Johan, den fluffiga kissen, huset i Örebro, lägenheten i Linköping, vännerna i Örebro (och de som har flyttat därifrån vid det här laget), kompisarna på läkarprogrammet; jag saknar farmor, farfar, mormor och morfar och resten av släkten; jag saknar mammas underbara hemlagade mat (samt att slippa laga maten själv); jag saknar alla kläder som jag lämnat hemma och möjligheten att kunna köpa nya kläder på H&M, MQ och JC; åh och jag saknar pianot och mina notpärmar och timmarna jag kan sitta där och spela och sjunga, Korskyrkan och människorna där, äkta svenskt bryggkaffe, smörgåsrån med keso, IKEA, ICA, min pålitliga och fina cykel (och rätten att cykla utan hjälm!), högertrafiken, att köra bil; jag saknar att prata svenska, att prata i telefon på svenska (eller ja, att prata i telefon över huvud taget),och att vara i samma tidszon som dem som man vill träffa eller prata i telefon med (detta är ett underskattat men underbart fenomen), att höra alla röster och se alla ansikten som jag har saknat; och jag saknar att grilla utomhus när våren närmar sig, äta jordgubbar och vaniljglass (fast jag vet att det är för tidigt ännu..) och svensk ost som man hyvlar med osthyvel. Här är det höst och det tycks mest regna hela tiden, och just nu kan jag knappt ens se det vackra i alla röda och orange löv som faller av träden, för jag önskar att jag vore i Sverige med alla er som jag älskar och med våren och solen och vitsipporna och valborgsmässoeldarna.

Tack och lov för Google Earth! Inget värmer som en virtuell rundvandring i sin hemstad, när man sitter och längtar hem från fel hemisfär.

En svensk blondin

Ibland uppfattas jag som smart (kanske för att jag är en pluggis som går läkarprogrammet), men rent biologiskt är jag ju en svensk blondin, med en förmåga att ibland säga och göra saker som andra människor tycker är extremt underhållande. Jag är redo att offra min image, bjuda på mig själv och dela med mig av några roliga incidenter som hänt sedan jag kom till Nya Zeeland. Här kommer en samling citat från mina ”blonda moments” samt lite roligheter från andra människor i min närhet.

THE ENGLISH SPEAKER. Samma kväll som jag flyttade in i min nuvarande lägenhet åkte jag och Jaimie för att hämta en byrå hos hennes bästa vän Hannah. Hannah hade blivit förvarnad om att den nya rumskompisen var svensk, men hade inte riktigt förstått vilken språklig nivå jag låg på, så hon ansträngde sig för att vara tydlig så att utlänningen skulle förstå. ”Hello. How ARE you?” sa hon så tydligt att man hade kunnat läsa på hennes läppar. Jag tänkte att hon verkade vara lite udda men ville vara trevlig tillbaka, så jag svarade: ”I’m good, thank you, how are you?” varpå Hannah överraskad och klentrogen vände sig till Jaimie och skrek, som om det hade varit en världsnyhet: ”She speaks English!” (Jag och Hannah har tagit oss över denna pinsamma introduktion och kommer bra överens idag.)

I’M A VEGETARIAN. Efter en utekväll med några kompisar till Jaimie och Shaun kom vi tillbaka till lägenheten vid två eller tre på natten, hungriga och glada som man oftast är när man kommer hem på morgonsidan. Vi började småäta och lyssna på musik, så samtalet handlade om båda dessa ämnen. Kieran, som bor granne med oss, sa eftertänksamt: ”How about a bit of Meatloaf (=köttfärslimpa)?” Jag måste ha gett honom en konstig blick, för han tittade på mig och sa, ”what’s wrong with Meatloaf?” (Nu har det nog framgått att han pratade om artisten Meatloaf och jag tänkte på maträtten meatloaf), så jag svarade ”Well, I’m a vegetarian” – varpå alla i hela rummet brast ut i gapskratt. (De kommande två veckorna fick jag varje dag höra kommentarer om att jag är vegetarian och hur begränsande det är för min musiksmak.)

CITY OR TOWN? I Nya Zeeland har man en väldigt intressant indelning av städer i större (cities) och mindre städer (towns), som i princip innebär att allt som är större än Fjugesta är en storstad (okej, det var elakt, men de drar gränsen vid ett väldigt lågt invånarantal). Så en kväll när vi åkte bil hade jag av intresse en omfattande utfrågning om vilka städer som räknades som cities: ”Is Hamilton a city?” ”Is Christchurch a city?” Kanske lite onödigt med tanke på att i princip varenda håla är ett city, men Shaun och Jaimie höll ut tills jag helt oskyldigt frågade den till synes urdumma frågan: ”Is Queens-TOWN a city?” (Svar: gapskratt, ”If it was, do you think they would change the name to Queens-CITY?", mer skratt.)

HER MAJESTY – OF ENGLAND! Häromkvällen frågade jag Shaun om Nya Zeeland är en monarki, och han svarade ja, de har en drottning, nämligen Queen Elizabeth – of England! Jag trodde han skämtade med mig och vägrade tro honom ända tills jag kunde läsa på Wikipedia att Nya Zeeland, som är en gammal brittisk koloni (som fortfarande har kvar en massa brittiska drag) fortfarande är en s k konstitutionell monarki under det brittiska samväldet. Är de så stolta att de blivit koloniserade av britter att de väljer att behålla deras styre? Vilken imponerande självständighet. Detta bringade också fram tanken att om jag, som jag en gång i tiden planerade, hade lyckats gifta mig med en av de engelska prinsarna, så hade jag kunnat få inte bara hela det brittiska kungariket utan samtidigt blivit drottning av Nya Zeeland!! (Hmm.. tål att tänkas på.)

ÅLDERSDILEMMAT. Den 4 mars fyllde min lillebror Johan 19 år, och eftersom Shaun som är 1.5 år yngre än mig inte blir 20 förrän om tre veckor så har jag nu en pojkvän lika gammal som min lillebror (observera att de inte är födda samma år!). Detta påpekade jag för Shaun, som inte var sen att börja reta mig: ”That’s so weird. You’ve got a boyfriend the same age as your little brother!”, så jag svarade genast “I know – I’m going to have to get rid of him.” Shaun besvarar detta med att leende säga: “How are you going to do that? He’s your brother for life!”

FÖRHÅLLANDESTATUS. Min handledare Greg delar med sig av sin egen teori om varför jag, till skillnad från resten av världen, inte har facebook: ”Sofia doesn’t have facebook because her relationship status changes so rapidly that it’s impossible to update it. Facebook can’t keep up with it.”

OMGIVEN AV VATTEN. Jag och Robin har precis tagit oss upp till den högsta punkten på Rangitoto, en vulkanö utanför Auckland, och jag beundrar utsikten med kameran i högsta hugg. Helt fascinerad utbrister jag: ”Men titta vad coolt, det är vatten på båda sidor!” Robin tittar chockat på mig innan han förstår att jag menar allvar, och säger sedan med en röst som tydligt talar om att han äger mig: ”Det är det som brukar definiera en ö.”

SENSE OF DIRECTION. Logan och jag går längs en gata i Hamilton och han ska förklara vart vi är på väg: ”Can you see that orange roof on the right-hand side?” Jag svarar nekande för allt jag kan se är ett turkost tak, och han säger att jag kanske är för kort för att se dit bort. Sedan tänker jag efter en stund, omvärderar väderstrecken och tittar över på den andra sidan (som vissa skulle kalla höger sida) där ett orange tak syns mycket tydligt: ”Oh, is that the right-hand side?!”

UPPDATERAD? Jaimie (min flatmate) kommer hem från jobbet och berättar engagerat: ”Today I heard that people still die from cancer. I was so surprised! Didn’t we find a cure for cancer ages ago?” (vad kan jag säga? det finns inte ord.. jag är fortfarande stum) Senare samma kväll frågar hon helt oskyldigt sin plastpappa Steve: “Was there a war on in 1945?” vilket får mig att undra hur någon kan ha missat detta faktum: var det inte ett världskrig? Fast det kanske inte drabbade Jaimies egna lilla universum;)

Hamilton 400

Denna helg har varit väldigt full av liv och rörelse i Hamilton – på grund av streetracet Hamilton 400, som är en deltävling i den större internationella turneringen V8 Supercars. Det är en väldigt stor grej för Hamilton att vara värd för detta eftersom det drar folk från hela Nya Zeeland och andra delar av världen, vilket betyder pengar och reklam. I år såldes över 100 000 biljetter! Och eftersom jag vill stödja min hemstad-på-kort-sikt (och för att jag ville se coola bilar, höra växlingar som låter som explosioner och känna lukten av brända däck) så följde jag med Shaun, Jaimie, deras småbröder Tom och Jack och brödernas pappa Steve till ”the races”. (Det faktum att racerbilarna körde på biobränsle får applåder från mig som är miljövän.)

Förberedelserna inför Hamilton 400 har pågått i flera månader; man har byggt upp läktare, stängt av vägar och ställt upp murar runt de vägar där bilarna ska köra. Ett varv är 3.4 km och bilarna kör sammanlagt mer än 100 varv, fast uppdelat i olika race med pauser emellan. V8 Supercars är vad jag har förstått till stor del en kamp mellan bilmärkena Ford och Holden, och många i publiken hade flaggor eller tröjor eller kepsar som visade vilken sida de stod på. Jag förstod ganska snabbt att jag rörde mig i Holdenkretsar vilket passade mig bra eftersom jag under min uppväxt har fått lära mig att Ford inte är populärt (”ingen Ford på våran gård”).

Mellan klockan elva och klockan fem vistade vi på det inhägnade området innanför racingbanan. Där fanns läktare att sitta på medan man tittade på bilarna som vrålade förbi, massa stånd med snabbmat (till och med ett litet temporärt Subway, mycket imponerande) och glass och öl, en stor skärm där man kunde se bilarna och deras förare i närbild, affärer där man kunde köpa supporterprylar som mössor och tröjor med tryck, en hel uppsättning toaletter i portabla plastbås och förstås massor med människor. Vädret var helt okej och vi var utrustade med neongröna öronproppar, och allt sammantaget hade vi (som Jaimie sammanfattade det) ”an awesome day”. Här kommer några bilder (och om jag klarar av det, kanske till och med en video!) från söndagens streetrace – upphovsrätten går till Shaun, som hade hand om kameran större delen av dagen.

PS. Vinnaren av Hamilton 400 var Jamie Whincup, som körde en Ford.

PS(igen). Pappa och Johan, om ni vill se fler videor från racet så kan jag maila dem. Jag saknade er båda där! jag tror ni skulle ha gillat det.. :)

Feijoa

Eftersom jag är en sann fruktälskare tar jag alla chanser att upptäcka nya exotiska favoritfrukter, och Nya Zeeland har visat sig vara en bra en bra plats för detta. Inte nog med att kiwi finns i mängder (och dessutom är jättebillig just nu) och att min handledare Greg tar med sig passionsfrukt från sin trädgård till lunchrummet– jag har just upptäckt en ny frukt som heter feijoa. Feijoa kommer ursprungligen från Sydamerika men är väldigt vanlig i nyazeeländska trädgårdar. Tydligen mognar feijoa väldigt snabbt och blir sedan dålig ganska snabbt, så det gäller att passa på att njuta den korta tid som det är högsäsong (nu alltså). Man äter inte skalet utan bara fruktköttet, som är gulgrönt och lite geláktigt, och de mjuka ljusa kärnorna. Frågan är då hur man äter feijoa, och jag har fått lite olika förslag – allt från att skära av toppen och primitivt suga ut det slurpiga innandömet till att skära itu frukten på mitten och civiliserat äta fruktköttet med sked. (Jag väljer förstås det sofistikerade sättet.) Hur som helst är det jättegott, så jag rekommenderar er att söka igenom fruktdisken på ICA eller Willys (feijoa kallas också vild guava eller ananasguava) så ni också kan bli en erfarenhet rikare!

PS. Idag har jag och Logan färdigställt det första utkastet till min vetenskapliga artikel och skickat den till Jamie (handledare, anestesiolog, professor, forskare, geni;) för feedback. Jag är extremt stolt över min insats (fast jag har fått mycket hjälp från Logan) och vi var så nöjda med resultatet att vi gjorde en high five där vi satt framför datorn mitt i fysiklabbet :)

En glad påsk

Till alla därhemma: Glad påsk och hoppas ni har fått mycket godis i era påskägg! Min påsk har varit riktigt bra, men något påskägg har jag tyvärr inte fått. (Och så verkar det som om någon har slarvat bort ett mycket efterlängtat påskbrev i ett lila utbuktande kuvert, för detta brev har uppenbarligen inte klarat den långa resan från mammas hand till min brevlåda.) Här i Nya Zeeland handlar påsken tydligen om ägg av choklad – de har helt klart inte samma valfrihet när det gäller påskgodis som vi har. Och inte har de några påskkärringar heller. Däremot finns det så kallade Hot Cross Buns, en nyazeeländsk påskföreteelse, vilket är en slags bullar med russin som man skär itu och brer smör på och äter medan de är varma. Helt okej, men det slår inte påskris, påskkärringar, påskbrev och påskägg fyllda med godis i alla regnbågens färger!

Igår kom jag och Shaun hem efter en väldigt trevlig påskhelg i Tauranga, en jättemysig stad som ligger vid kusten i Bay of Plenty. Shaun jobbade fredag och lördag natt, så mina två första lediga dagar var han i ett sovande tillstånd hela tiden jag var vaken. Inte för att jag klagar – det gav mig tid och motivation att jobba på min vetenskapliga artikel, som faktiskt artar sig till att bli riktigt bra! Vi gav oss i alla fall iväg på söndag morgon – tanken var att vi skulle åka klockan nio men vid den tiden låg den käre Shaun fortfarande och sov (observera: han hade inte bett mig att väcka honom när badrummet blev ledigt) så vi blev lite försenade. Ju längre bort från Hamilton vi körde (Tauranga ligger ungefär en timmas bilfärd bort) desto mer lättade molnen och det artade sig till en riktigt solig och somrig aprildag. Vi tillbringade resten av dagen på stranden i Mount Manganui, en naturskön och turustig halvö som liksom hänger samman med Tauranga. Kvällen ägnade vi åt middag i Tauranga och en film som gick på tv.

På måndagsförmiddagen, som var aningen molnigare, gick vi på stan i Tauranga. Uppdrag: Shaun skulle köpa hårvax (check!) och solglasögon (check!) och jag skulle köpa en bikini (lyckades inte) men köpte solglasögon (till mitt försvar kostade de 5 dollar). Mission almost completed:). Därefter vandrade vi uppför Mount Manganui och beundrade utsikten därifrån (se bilder!). På kvällen åkte vi land och rike runt (om man nu kan kalla Tauranga/the Mount för land och rike) innan vi hittade en restaurant som serverade vegetariska rätter och när vi väl kommit dit fick jag extrem beslutsångest – jag kunde inte välja mellan de tre alternativ jag hade – så Shaun fick förbarma sig över mig och bestämma vad jag skulle äta (”If it’s so difficult to choose between three options, I’m very glad that you don’t eat meat”). På tisdagen avrundade vi vår weekend trip med några sköna timmar på stranden och en glass från ”Copenhagen Cones” innan vi började färden hemåt. När vi väl kom tillbaka till Hamilton var jag så trött att jag tog en tupplur, och ni som känner mig vet hur sällsynt det är att jag sover på dagtid! Hur kan man bli så utmattad av att vara ledig och inte göra någonting? Självklart vaknade jag upp alldeles darrig och ångrade bittert att jag låtit mig själv sjunka in i det underbara tillståndet där hjärnbarken kopplar ifrån alla intryck från omvärlden och helt synkroniserar sig med thalamus i vackra deltavågor. Hursomhelst: jag piggnade till efter en springtur runt sjön och nu är jag lyckligtvis mig själv igen.

Idag har jag hunnit med lite forskning, en ganska djup diskussion med Logan om potentiella intracellulära mekanismer nedströms om GABA-A-receptorn, och en Starbucksfika med Tina från Taiwan. Och så har Shauns och Jaimies mamma och småbröder kommit på besök från Martinborough, så huset är fullt av ljud och människor (skratt, prat, Guitarhero, dataspel) – nice as! Efter helgen kommer nyheter om Hamiltons stolthet, ett streetrace som kallas Hamilton 400 – och till dess får ni ha det så bra! XO

Min första rugbymatch

Jag vill dela med mig av den häpnadsväckande nyheten att jag har gått på en rugbymatch – dessutom på eget initiativ. Jag frågade Shaun för någon vecka sen om vi kunde gå på ett rugby game och han tittade stumt på mig i några sekunder (”hm.. är detta min flickvän?”) innan han helt enkelt sa ”ja”. Och i lördags var det dags. Jag klädde mig snyggt men förståndigt i jeanskjol, leggings, många tröjor, skinnjacka och stövlar (det blir nämligen riktigt kallt här på kvällarna) och packade förutseende nog ner fingervantar i väskan. (Tänka sig att när mamma gav dem till mig skrattade jag och sa att jag inte ville ha dem, för det är ju varmt i Nya Zeeland. Om jag bara hade vetat då vad jag vet nu..!) Sedan bar det iväg till Waikato Stadium, där Waikatos Chiefs mötte Lions från Sydafrika – och till Hamiltons stora glädje var det Chiefs som vann.

För mig var det en väldigt lärorik kväll och Shaun fick tålmodigt förklara reglerna för mig. Det går tydligen ut på att bollen ska nudda marken på en gräsplätt bakom två pinnar, på motståndarnas planhalva, för då får man poäng. Men man får aldrig kasta bollen framåt, däremot får man springa med den (tills någon i motståndarlaget tacklar ner en på marken) eller kasta den åt sidan, men det måste vara exakt 90 grader annars räknas det som framåt. Spelarna var breda som ladugårdsdörrar (jag frågade Shaun om de hade något skydd under tröjorna eller om de verkligen hade så breda axlar) och spelet verkade väldigt våldsamt och primitivt. Det allra roligaste var (1) att en kille högt uppe i en lyftkran med jämna mellanrum drog igång en motorsåg för att störa kastaren inför viktiga kast och (2) något som heter ”scrum”: flera rugbyspelare ställde sig med ansiktena mot varandra (mot motståndarna alltså) och böjde sig framåt i 90 grader för att sedan knuffa mot varandra med axlarna, och vinnarlaget fick börja med bollen. Detta tyckte jag såg jätteroligt ut. Även Shaun tyckte det var lite roligt när jag frågade, ”why are they bending over like that?” Här kommer bildbeviset på att jag faktiskt närvarade vid detta sportevenemang.