NightGlow

Här kommer några bilder från lördagskvällens NightGlow ute på University of Waikato. Samma internationella luftballonger (över 30 faktiskt) hade samlats ute på en stor gräsplan på universitetsområdet, och när mörkret föll så hölls en show där ballongerna lystes upp underifrån av elden samtidigt som man spelade musik, och eldslågor sprutade upp i takt med musiken (mycket coolt:). Det hela avslutades med fyrverkerier. Balloons over Waikato är ett jättestort evenemang i Hamilton och jag var inte ensam där, kan man lugnt säga!

En kort (?) uppdatering

Jag har precis kommit ut ur duschen efter en springrunda runt sjön, och tänkte att jag skulle skriva en KORT uppdatering om min vecka. (Johan har meddelat att hans ögon började svida redan efter första stycket när han skulle läsa ett av mina inlägg, och jag vill ju inte skada det stackars barnet ytterligare.)

Robin var kvar i Hamilton tills i eftermiddag så vi har träffats ganska mycket och haft det mycket trevligt. På onsdag morgon gick vi upp tidigt för att titta på Balloons over Waikato, ett evenemang som går ut på att man har samlat ihop över 20 luftballonger från hela världensom alla lyfter på samma gång (i gryningen) från ett stort grönområde alldeles vid sjön. Det var väldigt häftigt att se, klart värt att gå upp tidigt för enligt mig, och vi tog en massa bilder. På lördag håller man en show som heter NightGlow, och då ska ballongerna lyfta i mörkret, och dessutom blir det orkestermusik och fyrverkerier. Jag tänker nog gå om det är fint väder.

Balloons over Waikato!

I tisdags var jag på sjukhuset hela dagen med den av mina handledare som jag beundrar allra mest (faktum är att jag är lite förälskad i honom, och det har jag varit sedan innan jag lämnade Sverige): han heter Jamie, är professor och narkosläkare, skäggig, drygt 50 år gammal, extremt intelligent men mycket blygsam och tystlåten. Jag har stor lust att lägga ut en bild på honom, men det är nog smartare att hålla honom för mig själv så inte alla ni också blir förälskade! Jag hade i alla fall en jättehäftig dag (inte bara för att jag fick vara med Jamie:) och fick se en massa intressanta saker, bland annat vara med och söva flera patienter och se en hel massa gynekologiska operationer (jag ska inte berätta några detaljer för jag vill inte göra någon illa berörd. Jag förstår ju att de flesta har intressen som är lite mer socialt accepterade – t.ex. exempel frimärkssamling och skateboarding.) Och det var en trevlig omväxling från hjärnslicear och döda möss.

Forskningen går bra för tillfället. Vi är inne i ett skede där vi håller på och analyserar resultaten och börjar skriva utkast till artiklarna som förhoppningsvis ska bli publicerade. Det är jättespännande eftersom vi faktiskt har fått intressanta resultat (statistiskt signifikanta skillnader mellan effekten av narkosmedlet etomidat i gruppen av vildtypsmöss kontra genetiskt modifierade möss)! Och imorgon ska jag följa med Logan till Auckland, eftersom han ska hålla i ett seminarium om anestesi på universitetet – så jag hoppas lära mig en massa av de kloka farmakologistuderande som ska hålla i redovisningarna.

Over and out for now! (Johan, var det tillräckligt kort?) X.O.X.

En helg i Auckland

Sångaren i Coldplay: "If you love me, won’t you let me know?"
Jag: "Yes! Yes! Yes. Lead singer of Coldplay, I love you."

Det här är berättelsen om mig, Robin, Coldplay och Auckland. Vi kan kalla den ”helgen då jag mötte min blivande man (vid namn Sångaren i Coldplay)”. Men låt oss börja från början..

På torsdag eftermiddag smet jag tidigt från skolan (visst börjar jag bli en riktig rebell?) för att hinna med bussen till Auckland. Robin väntade hemma i min lägenhet som en riktig hemmafru med packade väskor och matsäck inköpt på Subway. Efter en 2-timmars bussresa som vi ägnade åt att prata (vårt ”konstiga” språk genererade en hel del blickar från medpassagerare) var vi framme i Auckland, checkade in på vårt hostel och fortsatte sen till Vector Arena för vad jag sett fram emot i evigheter – Coldplaykonserten! Det var en helt underbar kväll. Jag var i min egen lilla värld, dansade och sjöng med och blev hjälplöst förälskad i den oförskämt snygga Sångaren i Coldplay (vid det laget visste jag inte hans namn) som är sanslöst begåvad, har fantastiska desperata blå ögon, lockigt rufsigt hår och var klädd i den hetaste jackan jag sett (arméinspirerad). Jag bestämde direkt att han och jag ska gifta oss. Robin var också i en egen värld – han försökte med jämna mellanrum störa min fullkomliga lycka med lösryckta fraser som ”de har 42 movingheads!” (tydligen remarkabelt) och ”titta på lasrarna!” och ”coolt – de har projicerat en bild i bollarna” (ja, tänk vad man kan göra med ny teknik). Sammantaget – det var (på många sätt) en helt fantastisk konsert. (Se recension:http://www.stuff.co.nz/entertainment/2275039/Gig-review-Coldplay-in-Auckland)

Fredagen (då jag skolkade) spenderade vi med att vandra runt i Auckland och upptäcka staden på vårt egna, inte alltför ambitiösa sätt. Vi gick en runda på University of Auckland’s city campus, beundrade konst på Auckland Art Gallery, drack kaffe på ett mysigt kafé, satte oss längst ute på piren i hamnen och shoppade lite. På kvällen tog vi det lugnt och satt i flera timmar på Starbucks. På lördagen samlade vi kraft nog att ta färjan ut till Rangitoto Island (ca 25 min båtfärd utanför Auckland) som är en vulkanisk ö och ett naturreservat. Där vandrade vi en fyratimmarsrunda (jag i vita skor med kilklack och öppen tå – utan konkurrens de mest opraktiska skorna på hela ön) och hann bli riktigt solbrända i den starka nyazeeländska solen (vad har de gjort med sitt ozonlager?!) eftersom solkrämen låg kvar i väskan på hostelet. Vi hann med en fika på Gloria Jean’s coffee, som tydligen är Australiens svar på Starbucks, innan vi började göra oss i ordning för kvällen. Vi hade nämligen bokat bord på Orbit, en restaurant som ligger på 186 meters höjd i SkyTower – och som till råga på allt långsamt snurrar runt för att man ska få se det bästa av utsikten. Jag var naturligtvis vettskrämd av utsikten (höjdrädd) och av det faktum att delar av golvet på observationsplanet i SkyTower var gjort av glas. (Titta på bilden av mig när jag under stor fruktan går över en av dessa glasskivor. Det är en autentisk rädsla som speglas i mina lyfta händer och min skrikande mun.) Trots stor frustration (höjdrädsla har inget med logik att göra) var det en mycket lyckad kväll som avslutades med 50centsglass på McDonald’s – classy från början till slut ;)

Rangitoto Island

SkyTower

Utsikt från SkyTower (här på 182 m höjd)

En vettskrämd Sofia

På söndagen lyxade vi till det med en mysig frukost på det kafé där Robin hävdar att han skulle varit stammis om han bott i Auckland. Jag satte guldkant på vår tillvaro genom att berätta om hur min framtid med Sångaren i Coldplay ser ut (han ska komponera sånger till vårt bröllop, ingångsmarchen ska – makabert nog – bli Death and All His Friends (men bara mellanspelet), och på kvällarna ska jag sitta bredvid honom på pianopallen och beundra hans begåvning medan jag drar händerna genom hans pojkaktigt busigt lockiga hår). Robin blev förvånansvärt nog trött i öronen av detta, och påminde mig om att jag har ett reellt förhållande (va? haha) med någon som faktiskt vet att jag existerar. Vi ägnade förmiddagen åt att sitta på parkbänkar och läsa bok (jag) eller lyssna på musik (Robin) och sen tog vi bussen tillbaka till Hamilton strax efter ett.


På söndagkvällen gick vi till en trevlig kyrka i centrala Hamilton (Gateway) och sen gjorde jag lite efterforskningar om min blivande man och fick till min stora fasa reda på att Sångaren i Coldplay (1) har ett namn: Chris Martin (så långt allt väl), (2) är gift!! Skit också (3) med Gwyneth Paltrow av alla människor (det kallar jag konkurrens) och dessutom (4) har två barn (5) som heter Apple och Moses (mammas kommentar: ”det blir ju extra roligt på svenska – det låter som äpplemos!”; tack mamma!). Så just nu vet jag inte hur det ska bli mellan mig och min vackra själsfrände..

Hur som helst, tack Robin för en supertrevlig helg och ni andra, som inte har ”been there, done that, got the photo” – njut av bilderna!:) Jag kommer snart med mer information om min dag på Waikato Hospital med min fantastiska handledare Jamie samt min och Robins upplevelse av Balloons over Waikato. Ses!

Välkommen hem till mig

”Nu har du varit här i tre veckor,
och du har redan hunnit flytta fyra gånger,
skaffa pojkvän och ta hit din familj.
Vad ska du göra nästa vecka?”
Pappas humoristiska sammanfattning av mitt liv i Nya Zeeland

Det är konstigt hur man känna sig så hemma någonstans där man bara varit så kort tid. Jag har levt hela mitt liv i Sverige, där har jag min lägenhet, mitt universitet, min familj och min släkt, mina vänner, min katt.. och ändå känns det efter två månader i Nya Zeeland som om jag bor här. Det kanske betyder att jag är allmänt rotlös (alternativt: flexibel!), eller bara att jag kommit till ett land som är väldigt välkomnande mot främlingar. Hur som helst, jag hade gärna bjudit hem er alla hem till mig så ni kunde få se hur trevligt jag bor, men eftersom det blir så långt för er att resa tänkte jag att ni kunde få göra ett lite mer ”virtuellt” besök.


Hit kommer du först. Det du ser är utsidan av huset som jag bor i och som ligger på Queens ave (Drottninggatan, enligt mammas försvenskning) i Hamilton. Det är Shauns bil som står utanför. Det ligger en hel rad med likadana små 3-sovrumslägenheter bredvid varandra, alla har eget garage och egen ingång.


Här är loungen, som man kommer in i när man precis gått in genom dörren. Här brukar vi sitta och läsa eller titta på tv (egentligen mest läsa. Sedan jag flyttade in har tvn nog bara varit på tre gånger.)


Här är en glimt av vårt fina kök, som inte bara är rent och rymligt utan även har den ofattbara lyxen – en diskmaskin!

På övervåningen ligger mitt rum som är väldigt mysigt och oftast inte så välstädat som på de här två bilderna.

Rummet bredvid är vårt fräscha badrum som förutom toalett och handfat är utrustat med både dusch och badkar! Underbart.

Något annat underbart som finns i lägenheten är min pojkvän Shaun, som jobbar som polis och samtidigt distanspluggar till advokat. (Ni som känner mig vet att jag alltid har varit svag för polisuniformer.) Här är han ombytt till jobbkläder (jag höll på att dö när jag såg att hans garderob är helt full av polisskjortor. Hur hett är inte det?)

Här är min trogna tjänare, den fula begagnade blåa mountainbiken som blivit prydd med en funktionell och snygg cykelkorg.

Och här, bara några minuter ifrån lägenheten, ligger Hamilton Lake, den största sjön i Hamilton. Runt sjön går ett motionsspår på ca 5 km som jag brukar springa ungefär varannan dag.

Kompis + konsert = sant

Ändrade planer: Robin (en av mina bästa vänner) kommer hit redan på söndag och ska vara i Nya Zeeland i drygt en vecka! Vi ska prata hemligheter, äta kladdkaka, skvallra, bråka, göra utflykter och bara sitta och skräpa tillsammans. Och som inte detta vore nog ska vi (om allt går som planerat) gå på Coldplaykonserten i Auckland nästa torsdag! Kan det bli bättre?! :)

Visdomsord, kärlek och vetenskap

I was just guessing at numbers and figures
Pulling the puzzles apart
Questions of science, science and progress
Do not speak as loud as my heart
[Coldplay - The Scientist]



Visdomsord heter inte visdomsord av en slump, utan för det allra mesta ligger det någon sanning i dem. Visdomsord har ett kanske inte helt oförtjänt rykte av att vara tråkiga, för oftast är det roligare att inte vara klok på förhand. Men ibland hamnar man i en situation där man måste välja mellan att följa ett visdomsord eller att följa sitt hjärta, och då är det väl egentligen ingen mening med att vara förståndig? På min avskedsfest hemma i Örebro var det flera som sa till mig (med glimten i ögat): ”Se nu till att inte bli kär i någon nyazeeländare, för vi vill ju att du kommer tillbaka till Sverige igen!” Jag brukar vara ganska klok, och Sofia betyder till och med ”den visa”, men i det här fallet var era visdomsord bortkastade. Och det är jag jätteglad för! Min nyazeeländska pojkvän heter Shaun och är alldeles underbar. På lördag har vi varit tillsammans i en månad. Jag håller med er om att det hade varit mycket förståndigare att inte bli kär i en kille på andra sidan jordklotet, men det är lätt att vara efterklok ;)

För övrigt är det bara bra med mig, förutom att jag är förkyld – jag har blivit attackerad av ett otäckt nyazeeländskt förkylningsvirus som jag tydligen inte var immun emot. Men jag är inte så klen att jag stannat hemma från skolan! Forskningen går riktigt bra för tillfället; våra brain slices uppför sig som de ska, vi har analyserat en massa data som vi samlat in redan och jag har börjat skriva på artikeln som jag ska lämna in när terminen är slut. Jag har redan varit här i sju veckor, och det är mars nu (vilket jag precis har insett, har legat en månad efter fram tills nu!) vilket betyder att den nyazeeländska sommaren är officiellt är slut. Vädret här varierar från dag till dag och ibland timme till timme. Imorse öste regnet ner och jag var tvungen att ha på mig min regnjacka när jag cyklade till universitetet! (Supernördigt:) De senaste tre veckorna har det varit fint under veckan och sedan stormigt och regnigt på helgen och det sägs att även denna helg kommer att bli tråkig vädermässigt. Jag har inga egentliga planer för helgen så det blir väl sovmorgon till ljudet av regn, titta på film med Shaun, skriva lite på min vetenskapliga rapport och kanske baka en kaka om andan faller på. Förresten, grattis Johan som fyllde 19 år den fjärde mars! Jag hade jättegärna velat vara med och fira din födelsedag, om det bara inte hade tagit sextio timmar att resa fram och tillbaka ;)


Den nyblivna 19-åringen

Saknar er alla därhemma! XO

Familjen Melin gör vägarna osäkra

När jag berättade för mina handledare på universitetet att min familj skulle komma på besök tyckte de direkt att jag skulle ta ledigt några dagar och tillbringa min tid med dem. Jag blev såklart överlycklig och började fråga alla möjliga människor om tips på vad man ska se av Nya Zeeland när man har en vecka, en hyrbil och en galen familj att förfoga över. Ambitiös som jag är (i skolan och utanför) började jag skriva listor och rita kartor där den föreslagna rundturen framgick. Efter en demokratisk diskussion inom familjen utkristalliserade sig ett förslag på vad vi skulle ägna denna vecka åt. Planen innefattade en hel del bilkörande (stackars pappa fick klara allt detta på egen hand, eftersom hyrbilsförsäkringen bara täckte honom som förare) och en massa stopp för att se olika sevärdheter. Eftersom det var en hel veckas resa och jag (som ni vet) har lätt att låta orden flöda ska jag försöka hålla detta kortfattat och istället lägga ut lite bilder som får tala för sig själva (alla bilder kommer i en klump längst ner).

På måndagen gav vi oss av från Hamilton efter att vi alla ätit en trevlig frukost på hotellet där resten av familjen bodde. Vi tog det ganska lugnt under måndagen och stannade för natten i kuststaden Napier som är känd för sina art déco-byggnader. På tisdagen fortsatte vi söderut och planen var att ta färjan från Wellington (längst ner på nordön) till Picton (högst upp på sydön) redan samma kväll, men färjebiljetterna visade sig vara slut så vi fick stanna i Wellington över natten. Vi utnyttjade tiden väl med att ta det lugnt på stranden innan vi lyckades hitta ett hotell där vi kunde stanna över natten. Jag fick även tillfälle att hälsa på mina klasskompisar Sofia och Fredrik, som tillbringar sin termin 6 i Wellington där de gör sitt fördjupningsarbete. Jättekul att se ett par välkända ansikten och få prata lite svenska (och så är de förstås väldigt trevliga båda två:).

På måndag morgon tog vi oss över till Sydön med färjan. Vi satt utomhus större delen av tiden och njöt av den fantastiska utsikten över Marlborough Sounds, som är en hel massa dalar som hamnat under havsytan på grund av en kombination av stigande havsnivåer och landsänkningar – de ser alltså ut som öar fastän de egentligen sitter ihop med fastlandet. När vi kommit över till sydön började vi köra söderut längs östkusten och stannade i Kaikoura, som är mest känd för sina havslevande djur; hit kan man åka för att titta på bl.a. valar, delfiner och sälar. Vi försökte komma med på en Whale Watch men även dessa båtbiljetter var utsålda (vi hade inget vidare flyt när det gällde att komma med båtar, verkar det som) så vi fick nöja oss med att vandra längs en av de klippiga stränderna och titta på naturen och på sälarna som låg och vilade på klipporna. När vi kände oss klara med Kaikoura åkte vi de resterande 18 milen ner till Christchurch där vi bodde en natt.

På tisdag morgon åkte vi in till Christchurch och tittade på sevärdheter som the Christ Church Cathedral, den stora katedralen i stadskärnan som gett staden sitt namn (pappa förstod dock inte förrän i efterhand att det var denna katedral vi besökt), spårvagnarna (tram service), en marknad på torget och naturligtvis Starbucks. Christchurch är den största staden på nordön och stadskärnan var hur mysig som helst – jag och mamma enades om att vi lätt hade kunnat spendera minst tre dagar bara med att vara i stan. (Vi är stadsmänniskor så det är överväldigande för oss att se så mycket natur och andas så mycket frisk luft som vi har gjort de senaste dagarna. Vi behöver shoppa, gå på café och andas i avgaser för att återhämta oss.) Men eftersom vårt tajta reseschema inte tillät några utsvävningar i form av shopping och stadsliv så gav vi oss av redan samma dag för att korsa inlandet och fortsätta köra uppåt längs västkusten.

Sydön har ett längsgående band av alper genom hela landet, och vi körde på slingriga bergsvägar högt uppe i bergen och njöt av utsikten. (En parentes är att detta var den första dagen då jag höll mig vaken i bilen hela tiden. När vi lämnade Hamilton var jag väldigt sömndepriverad, så bilåkandet har varit ett slags retreat för mig – men jag har samtidigt blivit ganska retad av pappa och särskilt Johan för min tendens att direkt slockna så fort jag lutar huvudet bakåt. Jag hade slagit vad med Johan om att jag skulle kunna hålla mig vaken en hel dag i bilen; glädjande nog vann jag detta vad och fick dessutom på grund av mitt vakna tillstånd se en massa häftiga vyer genom bilfönstret:) Bilvägen gick lämpligt nog genom en nationalpark som heter Arthur’s pass (Nya Zeeland är fullkomligt fullproppat av nationalparker), och jag insisterade på att vi skulle gå ut ur bilen och vandra en kort tur för att se något som kunde ta andan ur oss (detta var det mål jag formulerat för våra upplevelser). Vi valde att gå en entimmes trekkingtur för att se Devil’s Punchbowl Falls, som med sina 131 m fallhöjd är det högsta vattenfallet i Arthur’s pass. Till en början var vi lugna och sansade och höll oss till spåret, men jag och Johan blev mer och mer rebelliska och började hoppa mellan stenarna i vattenfallet, klättra på klipporna och dricka av vattnet (till slut hade vi praktiskt taget gått tillbaka tusentals år i utvecklingen och betedde oss som primitiva grottmänniskor – vi hade kort sagt jättekul tills mamma blev orolig och ville att vi skulle ställa oss på fast mark igen.)

Natten tillbringade vi på landsbygden utanför Greymouth (en gudsförgäten plats där täckningen på mobilnätet var helt obefintlig), närmare bestämt på ett bed&breakfast drivet av två pratglada homosexuella män. Vi vaknade till ljudet av det värsta regnväder mina ögon har skådat, fick springa till bilen med väskorna och fortsatte sedan att åka längs västkusten. På vägen stannade vi i Punakaiki (ännu ett namn som är omöjligt att uttala) för att beskåda pancake rocks och blowholes (vad kan det heta på svenska? spruthål?). Någonstans på vägen stannade vi vid Nya Zeelands längsta hängbro (110 m) och gick över den med (för min del) skräckblandad förtjusning. För att vara ärlig har jag nu tappat räkningen på dagarna (det känns som jag har missat en natt någonstans) så lita inte alltför mycket på de tidsangivelser som jag har skrivit – men jag lovar att alla kvalitativt viktiga detaljer kommer med.

Hur som helst, vi sov en natt på ett bed&breakfast i Motueka, en liten stad som ligger högt upp på sydön. Pappa blev väldigt förtjust i paret som drev detta B&B (Gayle och Robin, om ni någon gång hör honom referera till dem), särskilt när det visade sig att Robin var ägare till nio dyrbara veteranbilar som han hade i sitt enorma garage. Gayle hjälpte oss att organisera vår nästkommande utflykt, nämligen ett besök i Nya Zeelands minsta nationalpark Abel Tasman. På lördagen gav vi oss alltså av till detta paradis på jorden, där vi åkte med en båt som släppte av oss vid en av stränderna, varpå vi vandrade en 2.5-timmarstur (som tog oss 1.5 timme) till en annan strand där vi hann äta picknick, sola och närapå bada (varför tog vi inte med oss badkläder?!) innan båten hämtade upp oss igen. Efter detta var det dags att sträckköra till Wellington, och jag somnade in skönt i baksätet (till mitt försvar vill jag säga att jag hållit mig klarvaken de två föregående dagarna) och sov nästan hela vägen till färjekön. Medan jag satt i lugn och ro och tittade på havet och lyssnade på Coldplay blev jag uppraggad av en ganska egendomlig kille som gladeligen (och helt utan behov av gensvar) delade med sig av information, mest om sitt jobb som på något sätt hade att göra med droger (jag fick dock inte ur honom om han var för eller emot dem), och som blev ganska sur när jag försökte smita ur konversationen och ner till resten av familjen. (Hur kommer det sig att de killar som försöker mest alltid är de konstigaste? Antagligen för att de är så konstiga.)

Natten spenderades i Paraparaumu, på ett motell som lämnade en hel del övrigt att önska, men jag sov gott ändå (trötthet är bästa kryddan, haha). På söndagen körde vi sedan den sista biten tillbaka till Hamilton, med en liten omväg till Wanganui där vi åt lunch och tittade på båtrace på floden. Vi var tillbaka framåt kvällen, tog vägen förbi stormarknaden och handlade mat som vi sedan hjälptes åt att laga hemma i min lägenhet. Denna goda middag blev avslutningen på en fantastisk vecka, och sedan var det tyvärr dags att säga hejdå. Nu får jag inte se mitt kött och blod förrän den sista maj – men desto roligare blir det då! (Saknar er.)

PS. Jag fick sms imorse från mamma som berättade att de har kommit hem välbehållna efter den långa flygresan – skönt att höra!

Och här kommer bilderna..

Jag och pappa i staden Taupo (vid sjön Taupo)

En av Napiers art déco-byggnader

Jag och min klasskompis Sofia i Wellington

Utsikt från färjan: Marlborough sounds

Jag beundrar utsikten från färjan

Stranden i Kaikoura

Vad man ser när man tittar ut genom bilfönstret

Vad man ser när man tittar in genom bilfönstret

Christ Church Cathedral, som har givit Christchurch dess namn

Devil's Punchbowl Falls i nationalparken Arthur's pass

Jag och Johan klättrar i vattenfallet

Pancake rocks i Punakaiki

Akta er för pingviner på vägen!

Nya Zeelands längsta hängbro, över the Buller gorge

(varför i hela världen vill någon gå över den?!)

Hela familjen på en restaurang i Motueka

Och till slut några bilder från den underbara Abel Tasman National Park