Familjen Melin gör vägarna osäkra

När jag berättade för mina handledare på universitetet att min familj skulle komma på besök tyckte de direkt att jag skulle ta ledigt några dagar och tillbringa min tid med dem. Jag blev såklart överlycklig och började fråga alla möjliga människor om tips på vad man ska se av Nya Zeeland när man har en vecka, en hyrbil och en galen familj att förfoga över. Ambitiös som jag är (i skolan och utanför) började jag skriva listor och rita kartor där den föreslagna rundturen framgick. Efter en demokratisk diskussion inom familjen utkristalliserade sig ett förslag på vad vi skulle ägna denna vecka åt. Planen innefattade en hel del bilkörande (stackars pappa fick klara allt detta på egen hand, eftersom hyrbilsförsäkringen bara täckte honom som förare) och en massa stopp för att se olika sevärdheter. Eftersom det var en hel veckas resa och jag (som ni vet) har lätt att låta orden flöda ska jag försöka hålla detta kortfattat och istället lägga ut lite bilder som får tala för sig själva (alla bilder kommer i en klump längst ner).

På måndagen gav vi oss av från Hamilton efter att vi alla ätit en trevlig frukost på hotellet där resten av familjen bodde. Vi tog det ganska lugnt under måndagen och stannade för natten i kuststaden Napier som är känd för sina art déco-byggnader. På tisdagen fortsatte vi söderut och planen var att ta färjan från Wellington (längst ner på nordön) till Picton (högst upp på sydön) redan samma kväll, men färjebiljetterna visade sig vara slut så vi fick stanna i Wellington över natten. Vi utnyttjade tiden väl med att ta det lugnt på stranden innan vi lyckades hitta ett hotell där vi kunde stanna över natten. Jag fick även tillfälle att hälsa på mina klasskompisar Sofia och Fredrik, som tillbringar sin termin 6 i Wellington där de gör sitt fördjupningsarbete. Jättekul att se ett par välkända ansikten och få prata lite svenska (och så är de förstås väldigt trevliga båda två:).

På måndag morgon tog vi oss över till Sydön med färjan. Vi satt utomhus större delen av tiden och njöt av den fantastiska utsikten över Marlborough Sounds, som är en hel massa dalar som hamnat under havsytan på grund av en kombination av stigande havsnivåer och landsänkningar – de ser alltså ut som öar fastän de egentligen sitter ihop med fastlandet. När vi kommit över till sydön började vi köra söderut längs östkusten och stannade i Kaikoura, som är mest känd för sina havslevande djur; hit kan man åka för att titta på bl.a. valar, delfiner och sälar. Vi försökte komma med på en Whale Watch men även dessa båtbiljetter var utsålda (vi hade inget vidare flyt när det gällde att komma med båtar, verkar det som) så vi fick nöja oss med att vandra längs en av de klippiga stränderna och titta på naturen och på sälarna som låg och vilade på klipporna. När vi kände oss klara med Kaikoura åkte vi de resterande 18 milen ner till Christchurch där vi bodde en natt.

På tisdag morgon åkte vi in till Christchurch och tittade på sevärdheter som the Christ Church Cathedral, den stora katedralen i stadskärnan som gett staden sitt namn (pappa förstod dock inte förrän i efterhand att det var denna katedral vi besökt), spårvagnarna (tram service), en marknad på torget och naturligtvis Starbucks. Christchurch är den största staden på nordön och stadskärnan var hur mysig som helst – jag och mamma enades om att vi lätt hade kunnat spendera minst tre dagar bara med att vara i stan. (Vi är stadsmänniskor så det är överväldigande för oss att se så mycket natur och andas så mycket frisk luft som vi har gjort de senaste dagarna. Vi behöver shoppa, gå på café och andas i avgaser för att återhämta oss.) Men eftersom vårt tajta reseschema inte tillät några utsvävningar i form av shopping och stadsliv så gav vi oss av redan samma dag för att korsa inlandet och fortsätta köra uppåt längs västkusten.

Sydön har ett längsgående band av alper genom hela landet, och vi körde på slingriga bergsvägar högt uppe i bergen och njöt av utsikten. (En parentes är att detta var den första dagen då jag höll mig vaken i bilen hela tiden. När vi lämnade Hamilton var jag väldigt sömndepriverad, så bilåkandet har varit ett slags retreat för mig – men jag har samtidigt blivit ganska retad av pappa och särskilt Johan för min tendens att direkt slockna så fort jag lutar huvudet bakåt. Jag hade slagit vad med Johan om att jag skulle kunna hålla mig vaken en hel dag i bilen; glädjande nog vann jag detta vad och fick dessutom på grund av mitt vakna tillstånd se en massa häftiga vyer genom bilfönstret:) Bilvägen gick lämpligt nog genom en nationalpark som heter Arthur’s pass (Nya Zeeland är fullkomligt fullproppat av nationalparker), och jag insisterade på att vi skulle gå ut ur bilen och vandra en kort tur för att se något som kunde ta andan ur oss (detta var det mål jag formulerat för våra upplevelser). Vi valde att gå en entimmes trekkingtur för att se Devil’s Punchbowl Falls, som med sina 131 m fallhöjd är det högsta vattenfallet i Arthur’s pass. Till en början var vi lugna och sansade och höll oss till spåret, men jag och Johan blev mer och mer rebelliska och började hoppa mellan stenarna i vattenfallet, klättra på klipporna och dricka av vattnet (till slut hade vi praktiskt taget gått tillbaka tusentals år i utvecklingen och betedde oss som primitiva grottmänniskor – vi hade kort sagt jättekul tills mamma blev orolig och ville att vi skulle ställa oss på fast mark igen.)

Natten tillbringade vi på landsbygden utanför Greymouth (en gudsförgäten plats där täckningen på mobilnätet var helt obefintlig), närmare bestämt på ett bed&breakfast drivet av två pratglada homosexuella män. Vi vaknade till ljudet av det värsta regnväder mina ögon har skådat, fick springa till bilen med väskorna och fortsatte sedan att åka längs västkusten. På vägen stannade vi i Punakaiki (ännu ett namn som är omöjligt att uttala) för att beskåda pancake rocks och blowholes (vad kan det heta på svenska? spruthål?). Någonstans på vägen stannade vi vid Nya Zeelands längsta hängbro (110 m) och gick över den med (för min del) skräckblandad förtjusning. För att vara ärlig har jag nu tappat räkningen på dagarna (det känns som jag har missat en natt någonstans) så lita inte alltför mycket på de tidsangivelser som jag har skrivit – men jag lovar att alla kvalitativt viktiga detaljer kommer med.

Hur som helst, vi sov en natt på ett bed&breakfast i Motueka, en liten stad som ligger högt upp på sydön. Pappa blev väldigt förtjust i paret som drev detta B&B (Gayle och Robin, om ni någon gång hör honom referera till dem), särskilt när det visade sig att Robin var ägare till nio dyrbara veteranbilar som han hade i sitt enorma garage. Gayle hjälpte oss att organisera vår nästkommande utflykt, nämligen ett besök i Nya Zeelands minsta nationalpark Abel Tasman. På lördagen gav vi oss alltså av till detta paradis på jorden, där vi åkte med en båt som släppte av oss vid en av stränderna, varpå vi vandrade en 2.5-timmarstur (som tog oss 1.5 timme) till en annan strand där vi hann äta picknick, sola och närapå bada (varför tog vi inte med oss badkläder?!) innan båten hämtade upp oss igen. Efter detta var det dags att sträckköra till Wellington, och jag somnade in skönt i baksätet (till mitt försvar vill jag säga att jag hållit mig klarvaken de två föregående dagarna) och sov nästan hela vägen till färjekön. Medan jag satt i lugn och ro och tittade på havet och lyssnade på Coldplay blev jag uppraggad av en ganska egendomlig kille som gladeligen (och helt utan behov av gensvar) delade med sig av information, mest om sitt jobb som på något sätt hade att göra med droger (jag fick dock inte ur honom om han var för eller emot dem), och som blev ganska sur när jag försökte smita ur konversationen och ner till resten av familjen. (Hur kommer det sig att de killar som försöker mest alltid är de konstigaste? Antagligen för att de är så konstiga.)

Natten spenderades i Paraparaumu, på ett motell som lämnade en hel del övrigt att önska, men jag sov gott ändå (trötthet är bästa kryddan, haha). På söndagen körde vi sedan den sista biten tillbaka till Hamilton, med en liten omväg till Wanganui där vi åt lunch och tittade på båtrace på floden. Vi var tillbaka framåt kvällen, tog vägen förbi stormarknaden och handlade mat som vi sedan hjälptes åt att laga hemma i min lägenhet. Denna goda middag blev avslutningen på en fantastisk vecka, och sedan var det tyvärr dags att säga hejdå. Nu får jag inte se mitt kött och blod förrän den sista maj – men desto roligare blir det då! (Saknar er.)

PS. Jag fick sms imorse från mamma som berättade att de har kommit hem välbehållna efter den långa flygresan – skönt att höra!

Och här kommer bilderna..

Jag och pappa i staden Taupo (vid sjön Taupo)

En av Napiers art déco-byggnader

Jag och min klasskompis Sofia i Wellington

Utsikt från färjan: Marlborough sounds

Jag beundrar utsikten från färjan

Stranden i Kaikoura

Vad man ser när man tittar ut genom bilfönstret

Vad man ser när man tittar in genom bilfönstret

Christ Church Cathedral, som har givit Christchurch dess namn

Devil's Punchbowl Falls i nationalparken Arthur's pass

Jag och Johan klättrar i vattenfallet

Pancake rocks i Punakaiki

Akta er för pingviner på vägen!

Nya Zeelands längsta hängbro, över the Buller gorge

(varför i hela världen vill någon gå över den?!)

Hela familjen på en restaurang i Motueka

Och till slut några bilder från den underbara Abel Tasman National Park

The Melin’s are in town

Förra fredagen var det äntligen dags för mig att få träffa min älskade familj igen. I och för sig hade det bara gått tre veckor sedan jag hade tagit farväl, och om jag hade stannat i Linköping hade jag antagligen ändå inte hunnit träffa dem på den tiden, men bara för att jag är så långt borta var det såklart en speciell känsla. På fredagkvällen ramlade de in i min nyazeeländska bostad lika underbara som alltid. Det blev ett allmänt kramkalas och framför mina fötter lades offergåvor i form av parfym, halsband, extern hårddisk, regnjacka, adapter och annat livsnödvändigt. Efter att familjen fått hälsa på Shaun (i polisuniform – hett!;) så gav vi oss av till restaurangen Tables on the River där vi firade pappas 45-årsdag (som inträffat några dagar tidigare) med en fin middag. Vi passade också på att smida planer för den närmaste tiden, eftersom jag hade fått lov att ta 5 dagar ledigt från forskningen för att utforska Nya Zeeland med min familj (en annan slags forskning, som inte involverar mushjärnor:).

På lördagen gjorde vi en dagsutflykt. Vi besökte Rainbow Springs där vi tittade på kiwifåglar, andra fågelarter, ödlor, en jätterolig anka (eller hur mamma?), olika fiskar och så en massa träd och växter som är speciella för Nya Zeeland. Sedan åkte vi vidare till Rotorua, som är en stad som ligger i ett svaveldoftande område med s k geotermisk aktivitet, vilket betyder att där finns gejsrar, varma källor och bubblande lerpölar – sådant som vi turister tycker om att uppleva och ta kort på. I Whakarewarewa såg vi den berömda Pohutugejsern innan vi åkte vidare till den mysiga hamnstaden Tauranga, där vi vandrade runt på stan och drack kaffe på Starbucks. Jag lyckades trots pressande tidsbrist shoppa en väldigt snygg turkos klänning till Johans student i sommar, vilket är en hedervärd insats enligt mig själv. På kvällen följde jag med Shaun till ett Valentine’s party hemma hos hans kompis.

Johan och jag framför en onaturligt stor (och inte levande) kiwifågel

Fötter doppas i den oväntat varma poolen i Rotorua

The Pohutu geyser, Whakarewarewa (säg det snabbt 5 ggr i rad!)

På söndagen gjorde den melinska familjen en utflykt till Coromandel, en halvö på östkusten av nordön. På vägen passade vi på att stanna vid Karangahake Gorge där vi vandrade runt i skogen, balanserade på järnvägsspår, gick över hängbroar och trevade oss fram i komplett kolsvarta tunnlar i berget. Förr i tiden utvann man malm ur berg i området, och försökte sedan rena fram värdefullt guld ur detta. Nästa aktivitet var en picknick på stranden i Whitianga och vi passade på att sola lite i det vackra vädret. Efter detta åkte vi till Hahei, varifrån vi gick en vandringstur till den s k Cathedral Cove som enligt guideboken är en ”dramatisk, katedralformad hålighet som skär genom en hög vit udde” och som man kan gå igenom när det är ebb. Det var väldigt vackert när man väl kommit fram och helt klart värt gångturen. Slutligen åkte vi till Hot Water Beach, en strand där det finns underjordiska varma källor som gör att man gräva sig en egen liten pool i sandstranden som fylls underifrån med vatten som kan vara alltifrån ljummet till alldeles brännhet (som bevis på detta brände jag mina fotsulor när jag försökte stiga ner i en pool som redan var grävd).

Den roligaste incidenten på Hot Water Beach inträffade när pappa tog tag i uppgiften att hyra oss en spade i den lilla turistbutiken vid stranden: efter att ha valt en spade gick pappa runt i hela butiken och letade efter någon som var anställd för att kunna betala de 5 dollar som spadhyran kostade – han ställde sig till och med vid kassan och ropade ”HELLO” men allt var förgäves. Till slut tog han med sig spaden och började gå därifrån, låt oss säga med avsikten att betala i efterhand istället. Då kommer en kvinna gående med ett barn på armen och frågar honom, ”Did you want to rent the spade?”, men pappa som är uppslukad av sitt brott svarar inte, så hon upprepar frågan, varpå pappa rebelliskt och gangsteraktigt svarar: ”Are you talking to me?”. Jag dör av skratt blandad med pinsamhet. (Pappa försöker i efterhand rättfärdiga sin kommentar med att kvinnan som jobbade i butiken hade solglasögon, och att han alltså inte kunde se om hon faktiskt tittade på honom, men faktum kvarstår att han framstod som en riktig gangster:)

Paus på vägen ner till Cathedral Cove

Stranden vid Cathedral Cove

Cathedral Cove (själva tunneln, som kortet är taget igenom)

Jag och Johan värmer upp oss i den varma pölen på Hot Water Beach
medan pappa jobbar hårt med spaden som han rättfärdigt betalat för

Efter denna trevliga söndagsutflykt åkte vi hem – jag till mig och de till sitt hotell – och gjorde oss färdiga för att ge oss ut på en lite längre resa på måndag morgon. Mer om detta i nästa inlägg. (Så mycket att skriva, så lite tid! Vi hörs snart igen!)

The best weekend ever

Den 6 februari är Nya Zeelands nationaldag (Waitangi Day) och eftersom det är en helgdag blev denna weekend en "long weekend" (som jag ytterligare förlängde genom att ta ledigt på måndagen:). Jag tog tillfället i akt att lära känna mina nya flatmates Shaun och Jaimie genom att följa med dem till södra delen av nordön, dit deras mamma nyligen flyttat. På torsdagseftermiddagen startade vi den åtta timmar långa bilfärden söderut och vi var framme i Martinborough strax efter midnatt utan några större missöden. En rolig parentes är att Jaimie blev stoppad av polisen i en liten byhåla där man inte ens trodde att det fanns poliser, varpå hon väckte Shaun som sov i baksätet för att berätta detta (han är ju själv polis) och han trodde henne inte förrän vi faktiskt stannade bilen och ett polishuvud dök upp utanför fönstret. Jaimie som är världens artigaste och mest väluppfostrade människa skötte sedan situationen snyggt: ”Good evening, police officer, how are you?”. Roligast var när polisen frågade om hon hade druckit och hon käckt svarade ”not tonight” och blåste i breathalyzern (självklart nykter) med ett trevligt leende. Jag fortsatte skratta hela vägen till Martinborough. Väl framme i denna lilla landsortsstad mitt i ett vindistrikt blev vi välkomnade av Shauns och Jaimies mamma, som är hur gullig som helst, och sen stupade vi i säng.

På fredagen gick vi på hästkapplöpning, som är en stor grej i Nya Zeeland. Jag och Jaimie klädde upp oss som sig bör i klänningar och hårprydnader, och sen hade vi en jättetrevlig dag som inkluderade picknick, vin från trakten, lite spelande på hästar (förlust av motsvarande 30 kr), spray-on-tatueringar, en tur på ett miniatyrtåg för barn och raggningsförsök från fulla pojkar från grannstaden. Vädret var perfekt och eftersom Jaimie insisterade väldigt starkt blev jag tvungen att använda massor av solskyddskräm (Thomas, du har så rätt i att nyazeeländare är besatta av solskyddskräm!). Kvällen spenderade vi på stadens hotell/restaurang, som drivs av Jaimies och Shauns morbror och moster, med att äta en god middag och dricka vin.

Hästarna (jag lyckades fånga dem på kortet på tredje försöket)

Tauherenikau horse races

På lördagen var det dags för Martinborough Fair, en stor marknad för hantverk och konst, som hålls två gånger om året i Martinborough. Jag och Jaimie vandrade runt där och köpte glass och solglasögon. (Tro det eller ej, men de dansande indianerna var faktiskt där! Exakt samma dansande indianer!) När vi sedan blivit utmattade av hettan gav vi oss iväg till floden för att bada, ha picknick och (jag och Shaun) tävla i rock tower building som slutade med en överlägsen vinst för mig. Efter dusch och ombyte gav vi oss iväg till Martinborough Hotel för mat, vin och underhållning (morbrorn/hotellägaren hade gett oss biljetter till en föreställning med två berömda nyazeeländska artister: en komiker och en poet). Jag satt bredvid Shaun hela kvällen; vi pratade om allt möjligt (det visade sig att han är en alldeles underbar person) och han sammanfattade dikterna ibland när jag inte förstod allt som sas. Kvällen mynnade ut i att vi alla tre (Jaime, jag och Shaun) följde med hem till de två lockiga, skönsjungande och unika bröderna Nick och Jamie och helt enkelt hade väldigt trevligt tills vi vandrade hem framåt morgonsidan.

Jag och Jaimie på Martinborough Fair

På söndagen gjorde jag, Jaimie, Shaun och deras två halvbröder Tom och Jack en utflykt till kusten för att titta på sälar och vandra de 400 trappstegen upp till en charmig fyr. Havet var alldeles turkost och väldigt vackert, men vi nöjde oss med att bada fötterna och kasta macka. Hela vägen dit och hem fick jag sitta i baksätet mellan pojkarna eftersom de började slåss inom 5 min om de inte var separerade – de var hur söta som helst.

The Pacific Ocean

Sälarna!

Castle Point Lighthouse i Wairarapa

På måndagen var det sedan dags att packa ihop och säga hejdå till hela släkten Ashe för att påbörja hemresan. Vi stoppade flera gånger på vägen eftersom Shaun och Jaimie ville visa mig points of interest. Framåt tiotiden på kvällen var vi hemma igen (det känns faktiskt som hemma redan) efter en helt underbar helg.

Windmills (en av sevärdheterna)

Jag och Shaun

The biking scientist

Igår tog jag en förmiddagspromenad till stan och hittade till min stora förtjusning en alldeles perfekt cykelkorg på K-mart, som visade sig passa utmärkt på min ganska slitna blåa tjejmountainbike. När jag inspekterade cykeln inklusive cykelkorg kände jag mig stolt och nästan lite rörd, eftersom min lilla skyddsling nu har nått sin fulla potential som cykel. (Det hör inte till saken att nyazeeländare kommer att titta på mig och mitt korgprydda transportmedel och tycka att vi är töntiga.) Faktum är att jag och min cykel börjar få ett alltmer naturligt förhållande till varandra. Jamie tittade på mig imorse när jag precis skulle cykla iväg och sa ”Look at you, you’re biking in heels!” – det måste väl ändå vara ett hälsotecken att jag kan vara mig själv tillsammans med cykeln? (No worries, det var inga stilettklackar utan stabila kilklackar.)

Jag börjar till och med acceptera det lagstadgade kravet på hjälm – eftersom jag bor i samma hus som en polis känner jag mig tvungen att följa lagen, och dessutom tänker jag att den har en plattande effekt på min lugg. Mitt självförtroende i vänstertrafiken börjar också växa – idag lyckades jag hålla mig i cykelfilen (längst till vänster på bilvägen) hela vägen till universitetet. Fram till idag har jag nämligen haft en tendens att stanna, hoppa av cykeln och springa till gångbanan när jag blir rädd, vilket tyvärr har hänt rätt så ofta. Eftersom jag känner mig så hemma i den nyazeeländska trafiken nu försökte jag häromdagen att applicera trafikreglerna på supermarket med hjälp av min kundvagn, men efter att ha fått arga blickar från kvinnor vars högertrafikerade kundvagnar konstant stötte emot min märkte jag att vänstertrafiken inte gäller alla vägar!

Hur som helst, jag har en massa goda nyheter trots att det bara har hunnit bli måndag denna vecka:
1. Forskandet har gått jättebra idag (the slice strike is officially over!)
2. Jag har planer för en amaaazing weekend (mer om detta senare, när jag faktiskt har upplevt den)
3. Jag klarade den idiotiska stadietentan (det är väl egentligen inte nyheter längre, men ändå)
4. Imorgon ska jag baka banankaka för första gången i mitt liv :)
5. Snart kommer mamma, pappa och Johan hit och jag har fått lov att ta ledigt för att vara med dem (jag saknar er så mycket att jag inte ens vill tänka på er;)