En glad påsk

Till alla därhemma: Glad påsk och hoppas ni har fått mycket godis i era påskägg! Min påsk har varit riktigt bra, men något påskägg har jag tyvärr inte fått. (Och så verkar det som om någon har slarvat bort ett mycket efterlängtat påskbrev i ett lila utbuktande kuvert, för detta brev har uppenbarligen inte klarat den långa resan från mammas hand till min brevlåda.) Här i Nya Zeeland handlar påsken tydligen om ägg av choklad – de har helt klart inte samma valfrihet när det gäller påskgodis som vi har. Och inte har de några påskkärringar heller. Däremot finns det så kallade Hot Cross Buns, en nyazeeländsk påskföreteelse, vilket är en slags bullar med russin som man skär itu och brer smör på och äter medan de är varma. Helt okej, men det slår inte påskris, påskkärringar, påskbrev och påskägg fyllda med godis i alla regnbågens färger!

Igår kom jag och Shaun hem efter en väldigt trevlig påskhelg i Tauranga, en jättemysig stad som ligger vid kusten i Bay of Plenty. Shaun jobbade fredag och lördag natt, så mina två första lediga dagar var han i ett sovande tillstånd hela tiden jag var vaken. Inte för att jag klagar – det gav mig tid och motivation att jobba på min vetenskapliga artikel, som faktiskt artar sig till att bli riktigt bra! Vi gav oss i alla fall iväg på söndag morgon – tanken var att vi skulle åka klockan nio men vid den tiden låg den käre Shaun fortfarande och sov (observera: han hade inte bett mig att väcka honom när badrummet blev ledigt) så vi blev lite försenade. Ju längre bort från Hamilton vi körde (Tauranga ligger ungefär en timmas bilfärd bort) desto mer lättade molnen och det artade sig till en riktigt solig och somrig aprildag. Vi tillbringade resten av dagen på stranden i Mount Manganui, en naturskön och turustig halvö som liksom hänger samman med Tauranga. Kvällen ägnade vi åt middag i Tauranga och en film som gick på tv.

På måndagsförmiddagen, som var aningen molnigare, gick vi på stan i Tauranga. Uppdrag: Shaun skulle köpa hårvax (check!) och solglasögon (check!) och jag skulle köpa en bikini (lyckades inte) men köpte solglasögon (till mitt försvar kostade de 5 dollar). Mission almost completed:). Därefter vandrade vi uppför Mount Manganui och beundrade utsikten därifrån (se bilder!). På kvällen åkte vi land och rike runt (om man nu kan kalla Tauranga/the Mount för land och rike) innan vi hittade en restaurant som serverade vegetariska rätter och när vi väl kommit dit fick jag extrem beslutsångest – jag kunde inte välja mellan de tre alternativ jag hade – så Shaun fick förbarma sig över mig och bestämma vad jag skulle äta (”If it’s so difficult to choose between three options, I’m very glad that you don’t eat meat”). På tisdagen avrundade vi vår weekend trip med några sköna timmar på stranden och en glass från ”Copenhagen Cones” innan vi började färden hemåt. När vi väl kom tillbaka till Hamilton var jag så trött att jag tog en tupplur, och ni som känner mig vet hur sällsynt det är att jag sover på dagtid! Hur kan man bli så utmattad av att vara ledig och inte göra någonting? Självklart vaknade jag upp alldeles darrig och ångrade bittert att jag låtit mig själv sjunka in i det underbara tillståndet där hjärnbarken kopplar ifrån alla intryck från omvärlden och helt synkroniserar sig med thalamus i vackra deltavågor. Hursomhelst: jag piggnade till efter en springtur runt sjön och nu är jag lyckligtvis mig själv igen.

Idag har jag hunnit med lite forskning, en ganska djup diskussion med Logan om potentiella intracellulära mekanismer nedströms om GABA-A-receptorn, och en Starbucksfika med Tina från Taiwan. Och så har Shauns och Jaimies mamma och småbröder kommit på besök från Martinborough, så huset är fullt av ljud och människor (skratt, prat, Guitarhero, dataspel) – nice as! Efter helgen kommer nyheter om Hamiltons stolthet, ett streetrace som kallas Hamilton 400 – och till dess får ni ha det så bra! XO

Min första rugbymatch

Jag vill dela med mig av den häpnadsväckande nyheten att jag har gått på en rugbymatch – dessutom på eget initiativ. Jag frågade Shaun för någon vecka sen om vi kunde gå på ett rugby game och han tittade stumt på mig i några sekunder (”hm.. är detta min flickvän?”) innan han helt enkelt sa ”ja”. Och i lördags var det dags. Jag klädde mig snyggt men förståndigt i jeanskjol, leggings, många tröjor, skinnjacka och stövlar (det blir nämligen riktigt kallt här på kvällarna) och packade förutseende nog ner fingervantar i väskan. (Tänka sig att när mamma gav dem till mig skrattade jag och sa att jag inte ville ha dem, för det är ju varmt i Nya Zeeland. Om jag bara hade vetat då vad jag vet nu..!) Sedan bar det iväg till Waikato Stadium, där Waikatos Chiefs mötte Lions från Sydafrika – och till Hamiltons stora glädje var det Chiefs som vann.

För mig var det en väldigt lärorik kväll och Shaun fick tålmodigt förklara reglerna för mig. Det går tydligen ut på att bollen ska nudda marken på en gräsplätt bakom två pinnar, på motståndarnas planhalva, för då får man poäng. Men man får aldrig kasta bollen framåt, däremot får man springa med den (tills någon i motståndarlaget tacklar ner en på marken) eller kasta den åt sidan, men det måste vara exakt 90 grader annars räknas det som framåt. Spelarna var breda som ladugårdsdörrar (jag frågade Shaun om de hade något skydd under tröjorna eller om de verkligen hade så breda axlar) och spelet verkade väldigt våldsamt och primitivt. Det allra roligaste var (1) att en kille högt uppe i en lyftkran med jämna mellanrum drog igång en motorsåg för att störa kastaren inför viktiga kast och (2) något som heter ”scrum”: flera rugbyspelare ställde sig med ansiktena mot varandra (mot motståndarna alltså) och böjde sig framåt i 90 grader för att sedan knuffa mot varandra med axlarna, och vinnarlaget fick börja med bollen. Detta tyckte jag såg jätteroligt ut. Även Shaun tyckte det var lite roligt när jag frågade, ”why are they bending over like that?” Här kommer bildbeviset på att jag faktiskt närvarade vid detta sportevenemang.

This is how it works

This is how it works
You're young until you're not
You love until you don't
You try until you can't

You laugh until you cry
You cry until you laugh
And everyone must breath
Until their dying breath

No, this is how it works
You peer inside yourself
You take the things you like
And try to love the things you took

And then you take that love you made
And stick it into some
Someone else's heart
Pumping someone else's blood

And walking arm in arm
You hope it don't get harmed
But even if it does
You'll just do it all again

On the Radio
Regina Spektor

Sensommareftermiddag i Hamilton Gardens

Nu har jag varit i Nya Zeeland i 10 av mina 19 veckor (redan halvvägs! och ändå känns det som om jag varit här längre än så..) och det börjar bli höst här, vilket betyder kyla och regn. Den här helgen har det ändå varit riktigt fint väder så jag bestämde mig för att utnyttja eftermiddagen till att njuta av det sista av sommaren i Hamilton Gardens. Paradise Gardens är en samling temaparker där de har byggt upp trädgårdar som representerar olika stilar från olika länder och tider; det är verkligen jättevackert och välgjort – som gjort för att strosa runt en solig söndag i slutet av mars.

Japanese Garden of Contemplation

English Flower Garden

Chinese Scholar's Garden

American Modernist Garden

Italian Renaissance Garden

Indian Char Bagh Garden

Vilken är din favorit? :)

NightGlow

Här kommer några bilder från lördagskvällens NightGlow ute på University of Waikato. Samma internationella luftballonger (över 30 faktiskt) hade samlats ute på en stor gräsplan på universitetsområdet, och när mörkret föll så hölls en show där ballongerna lystes upp underifrån av elden samtidigt som man spelade musik, och eldslågor sprutade upp i takt med musiken (mycket coolt:). Det hela avslutades med fyrverkerier. Balloons over Waikato är ett jättestort evenemang i Hamilton och jag var inte ensam där, kan man lugnt säga!

En kort (?) uppdatering

Jag har precis kommit ut ur duschen efter en springrunda runt sjön, och tänkte att jag skulle skriva en KORT uppdatering om min vecka. (Johan har meddelat att hans ögon började svida redan efter första stycket när han skulle läsa ett av mina inlägg, och jag vill ju inte skada det stackars barnet ytterligare.)

Robin var kvar i Hamilton tills i eftermiddag så vi har träffats ganska mycket och haft det mycket trevligt. På onsdag morgon gick vi upp tidigt för att titta på Balloons over Waikato, ett evenemang som går ut på att man har samlat ihop över 20 luftballonger från hela världensom alla lyfter på samma gång (i gryningen) från ett stort grönområde alldeles vid sjön. Det var väldigt häftigt att se, klart värt att gå upp tidigt för enligt mig, och vi tog en massa bilder. På lördag håller man en show som heter NightGlow, och då ska ballongerna lyfta i mörkret, och dessutom blir det orkestermusik och fyrverkerier. Jag tänker nog gå om det är fint väder.

Balloons over Waikato!

I tisdags var jag på sjukhuset hela dagen med den av mina handledare som jag beundrar allra mest (faktum är att jag är lite förälskad i honom, och det har jag varit sedan innan jag lämnade Sverige): han heter Jamie, är professor och narkosläkare, skäggig, drygt 50 år gammal, extremt intelligent men mycket blygsam och tystlåten. Jag har stor lust att lägga ut en bild på honom, men det är nog smartare att hålla honom för mig själv så inte alla ni också blir förälskade! Jag hade i alla fall en jättehäftig dag (inte bara för att jag fick vara med Jamie:) och fick se en massa intressanta saker, bland annat vara med och söva flera patienter och se en hel massa gynekologiska operationer (jag ska inte berätta några detaljer för jag vill inte göra någon illa berörd. Jag förstår ju att de flesta har intressen som är lite mer socialt accepterade – t.ex. exempel frimärkssamling och skateboarding.) Och det var en trevlig omväxling från hjärnslicear och döda möss.

Forskningen går bra för tillfället. Vi är inne i ett skede där vi håller på och analyserar resultaten och börjar skriva utkast till artiklarna som förhoppningsvis ska bli publicerade. Det är jättespännande eftersom vi faktiskt har fått intressanta resultat (statistiskt signifikanta skillnader mellan effekten av narkosmedlet etomidat i gruppen av vildtypsmöss kontra genetiskt modifierade möss)! Och imorgon ska jag följa med Logan till Auckland, eftersom han ska hålla i ett seminarium om anestesi på universitetet – så jag hoppas lära mig en massa av de kloka farmakologistuderande som ska hålla i redovisningarna.

Over and out for now! (Johan, var det tillräckligt kort?) X.O.X.

En helg i Auckland

Sångaren i Coldplay: "If you love me, won’t you let me know?"
Jag: "Yes! Yes! Yes. Lead singer of Coldplay, I love you."

Det här är berättelsen om mig, Robin, Coldplay och Auckland. Vi kan kalla den ”helgen då jag mötte min blivande man (vid namn Sångaren i Coldplay)”. Men låt oss börja från början..

På torsdag eftermiddag smet jag tidigt från skolan (visst börjar jag bli en riktig rebell?) för att hinna med bussen till Auckland. Robin väntade hemma i min lägenhet som en riktig hemmafru med packade väskor och matsäck inköpt på Subway. Efter en 2-timmars bussresa som vi ägnade åt att prata (vårt ”konstiga” språk genererade en hel del blickar från medpassagerare) var vi framme i Auckland, checkade in på vårt hostel och fortsatte sen till Vector Arena för vad jag sett fram emot i evigheter – Coldplaykonserten! Det var en helt underbar kväll. Jag var i min egen lilla värld, dansade och sjöng med och blev hjälplöst förälskad i den oförskämt snygga Sångaren i Coldplay (vid det laget visste jag inte hans namn) som är sanslöst begåvad, har fantastiska desperata blå ögon, lockigt rufsigt hår och var klädd i den hetaste jackan jag sett (arméinspirerad). Jag bestämde direkt att han och jag ska gifta oss. Robin var också i en egen värld – han försökte med jämna mellanrum störa min fullkomliga lycka med lösryckta fraser som ”de har 42 movingheads!” (tydligen remarkabelt) och ”titta på lasrarna!” och ”coolt – de har projicerat en bild i bollarna” (ja, tänk vad man kan göra med ny teknik). Sammantaget – det var (på många sätt) en helt fantastisk konsert. (Se recension:http://www.stuff.co.nz/entertainment/2275039/Gig-review-Coldplay-in-Auckland)

Fredagen (då jag skolkade) spenderade vi med att vandra runt i Auckland och upptäcka staden på vårt egna, inte alltför ambitiösa sätt. Vi gick en runda på University of Auckland’s city campus, beundrade konst på Auckland Art Gallery, drack kaffe på ett mysigt kafé, satte oss längst ute på piren i hamnen och shoppade lite. På kvällen tog vi det lugnt och satt i flera timmar på Starbucks. På lördagen samlade vi kraft nog att ta färjan ut till Rangitoto Island (ca 25 min båtfärd utanför Auckland) som är en vulkanisk ö och ett naturreservat. Där vandrade vi en fyratimmarsrunda (jag i vita skor med kilklack och öppen tå – utan konkurrens de mest opraktiska skorna på hela ön) och hann bli riktigt solbrända i den starka nyazeeländska solen (vad har de gjort med sitt ozonlager?!) eftersom solkrämen låg kvar i väskan på hostelet. Vi hann med en fika på Gloria Jean’s coffee, som tydligen är Australiens svar på Starbucks, innan vi började göra oss i ordning för kvällen. Vi hade nämligen bokat bord på Orbit, en restaurant som ligger på 186 meters höjd i SkyTower – och som till råga på allt långsamt snurrar runt för att man ska få se det bästa av utsikten. Jag var naturligtvis vettskrämd av utsikten (höjdrädd) och av det faktum att delar av golvet på observationsplanet i SkyTower var gjort av glas. (Titta på bilden av mig när jag under stor fruktan går över en av dessa glasskivor. Det är en autentisk rädsla som speglas i mina lyfta händer och min skrikande mun.) Trots stor frustration (höjdrädsla har inget med logik att göra) var det en mycket lyckad kväll som avslutades med 50centsglass på McDonald’s – classy från början till slut ;)

Rangitoto Island

SkyTower

Utsikt från SkyTower (här på 182 m höjd)

En vettskrämd Sofia

På söndagen lyxade vi till det med en mysig frukost på det kafé där Robin hävdar att han skulle varit stammis om han bott i Auckland. Jag satte guldkant på vår tillvaro genom att berätta om hur min framtid med Sångaren i Coldplay ser ut (han ska komponera sånger till vårt bröllop, ingångsmarchen ska – makabert nog – bli Death and All His Friends (men bara mellanspelet), och på kvällarna ska jag sitta bredvid honom på pianopallen och beundra hans begåvning medan jag drar händerna genom hans pojkaktigt busigt lockiga hår). Robin blev förvånansvärt nog trött i öronen av detta, och påminde mig om att jag har ett reellt förhållande (va? haha) med någon som faktiskt vet att jag existerar. Vi ägnade förmiddagen åt att sitta på parkbänkar och läsa bok (jag) eller lyssna på musik (Robin) och sen tog vi bussen tillbaka till Hamilton strax efter ett.


På söndagkvällen gick vi till en trevlig kyrka i centrala Hamilton (Gateway) och sen gjorde jag lite efterforskningar om min blivande man och fick till min stora fasa reda på att Sångaren i Coldplay (1) har ett namn: Chris Martin (så långt allt väl), (2) är gift!! Skit också (3) med Gwyneth Paltrow av alla människor (det kallar jag konkurrens) och dessutom (4) har två barn (5) som heter Apple och Moses (mammas kommentar: ”det blir ju extra roligt på svenska – det låter som äpplemos!”; tack mamma!). Så just nu vet jag inte hur det ska bli mellan mig och min vackra själsfrände..

Hur som helst, tack Robin för en supertrevlig helg och ni andra, som inte har ”been there, done that, got the photo” – njut av bilderna!:) Jag kommer snart med mer information om min dag på Waikato Hospital med min fantastiska handledare Jamie samt min och Robins upplevelse av Balloons over Waikato. Ses!