No man is an island

Under veckan som gått har jag lyckats köpa en cykel (med stor hjälp från min snälla handledare Greg) och flytta till Frankton som är en annan stadsdel i Hamilton. (Om nån vill ha min adress för att skicka vykort eller något annat trevligt så är det bara att fråga!:) Nu bor jag på Queens ave i ett litet hus med 3 sovrum, tillsammans med 19-årige Shaun som är polis och hans 22-åriga syster Jaimie som är sekreterare åt en advokat, båda är supertrevliga. Även om det känns lite konstigt att plötsligt sova i en ny säng så har jag en känsla av att det här faktiskt kommer att bli bra i slutändan. (Och om det inte blir det får jag fortsätta min zigenarkarriär och flytta vidare.) Jämfört med var jag bodde tidigare så är det här huset mycket lugnare, nyare, finare, fräschare och framför allt renare! Igår lagade jag faktiskt min egen middag i det mysiga köket här, vilket jag tror är ett trivseltecken (tror det är mitt första ordentligt lagade mål mat sen jag kom till Nya Zeeland). Och så är det mycket närmre till stan, vilket är smidigt för en shopaholic som mig!

Forskningsmässigt har det dock varit en ganska tuff vecka. Våra försök har inte riktigt gått som vi har tänkt oss; vi mäter elektrisk aktivitet i små skivor av mushjärna, och de senaste dagarna har vi haft jättesvårt att hitta denna elektricitet i hjärnbarken, utan att ha någon aning om vad som är fel. Being a scientist can be tough.. Men det är väl sådant som kan hända – forskning handlar ju om att upptäcka nya saker, och då kanske det inte alltid blir som man planerar. Nu är det ju i alla fall helg, så jag tänker inte gå och gräma mig över detta.

Idag har jag hittills hunnit med en springrunda runt Hamilton Lake, som ligger väldigt nära mitt nya hem, och en vandring på Frankton Market tillsammans med Jaimie. Det var väldigt varmt och fullt av folk, och där fanns kläder, friterad mat, grönsaker, krimskrams och fjäderprydda indianer som dansade och sjöng. Jaimie blev helt överväldigad av indianerna eftersom hon inte trodde det fanns indianer i Nya Zeeland (haha, gulligt) så vi tog en massa kort på dem. Nu är jag tillbaka i huset för vattenmelon, lunch och lite läsande, sedan ska jag följa med Sabine som ska tatuera sig i eftermiddag och ikväll ska jag och Jaimie gå ut. Igår påstod hon att ”there are lots of hot guys in Hamilton” och att det är på nattklubbarna de håller till – upp till bevis!

Till sist en liten reflektion om hur det är att stå på egna ben i den stora världen. När man är ensam och så långt hemifrån som jag är kan man lätt föreställa sig att vissa problem kan uppstå. Jag tänkte nog att det jobbigaste skulle vara t.ex. att ordna med visum, öppna ett nytt bank­konto, hitta någonstans att bo, hitta vänner, förstå den nyazeeländska dialekten, veta vad jag skulle göra på universitetet, lära mig hitta hem… (listan kan fortsätta i all evighet). Men trots alla dessa potentiella problem så har jag upptäckt att det som är allra svårast med att vara ensam är att smörja solskyddsfaktor på ryggen. Hur man än gör kan man liksom inte komma åt ordentligt när man bara är en person. Jag vet inte om det är komiskt eller sorgligt, men det betyder väl bara att ingen människa är en ö. Mycket kan man klara själv, men till priset av en röd, skavande och flagande stackars rygg.

Over and out.

Weekend trip: trekking, Napier och bad med delfiner

När jag kommit hem från universitetet på fredagkvällen började jag och tre av mina rumskompisar (Sabine, José och Amro) med kort varsel planera för en weekend trip. Planen: tillbringa lördagen med att vandra en 8-timmars vandringsled i Tongariro National Park, en stor nationalpark med tre aktiva vulkaner, för att fortsätta på söndagen till kuststaden Napier och vidare till Mahia Beach, en strand där vi hoppades få träffa den lekfulla delfin som sägs hålla till där.

Kl. 05:00 på lördag morgon började vi färden i Josés stora bullriga bil (”the tractor”) och var framme i Tongariro vid åtta. Klockan hann bli tio innan vi började vandra den 17 km långa leden som kallas Tongariro Crossing och sägs vara den bästa endagsvandringen i Nya Zeeland. Jag kände mig som en riktig friluftsmänniska i gröna shorts, förståndiga skor och med massor av solkräm. Själva vandringen var ganska ansträngande eftersom vi gick uppför berg, nedför kullar, runt sjöar och genom en bit skog – men det var helt klart värt det för den fantastiska utsikten! Och vädret var perfekt: varmt och soligt. Efter den långa trekkingen var jag helt slut både i kroppen och i huvudet (eftersom Amro envisades med att tala konstant under hela vandringen) och vi återvände till en camping där vi lagade mat och gick och lade oss tidigt.

The trekkers: Jag, Amro, Sabine och José

Frilufts-Sofia ;)

En av de tre aktiva vulkanerna

En turkos, svaveldoftande sjö i nationalparken

Amro, jag och José utanför den trogna traktorn

På söndagen – ytterligare en solig och vacker dag - åkte vi ifrån campingen vid niotiden och körde i ca 4 timmar till Napier, som är en vacker kuststad berömd för sin art déco-stil. Vi såg oss omkring på stranden, i staden och åt lunch innan vi fortsatte mot Mahia Beach, ca 3 timmars bilresa bort. Väl framme på stranden badade vi i Stilla Havet (kallt! pappa hade nog inte vågat sig i vattnet:). När vi frågade runt efter delfinen som sägs bo i bukten och gärna visa sig för mänskliga besökare, fick vi veta att den setts på den södra sidan av stranden för bara 2 timmar sen. Vi skyndade oss dit, och mycket riktigt – från stranden kunde vi se den simma långt ute i havet! Våghalsigt simmade vi ut flera hundra meter från stranden för att komma nära den och jag lyckades otroligt nog känna på den med handen! Den var precis sådär glatt och blank på ytan som man tänker sig när man ser delfiner på film och jag var förstås överlycklig. (Jag förstår om ni inte tror mig; jag trodde själv inte att det var en riktig delfin förrän jag var riktigt nära och såg att den till och med var lite repig på ryggfenan:)

Stranden i Napier

Napier

Mahia Beach - delfinstranden

Efter den här fantastiska dagen satte vi oss i bilen och åkte hemåt. Bilresan från till Hamilton tog 6 timmar och vi var framme vid två på natten. Turligt nog slapp jag köra över huvud taget - jag skulle vara en livsfara i vänstertrafiken här! – så jag och Sabine satt i baksätet och sov tills jag vaknade till de ljuva orden ”Home, sweet home” från José som körde sista passet – äntligen tillbaka i Hamilton efter en helt perfekt weekend:)

Fler bilder

Huset som jag bor i just nu

Hela huset (och några till) äter tillsammans

En jättetrevlig kväll:)

University of Waikato - min vandring på campus

... et moi!

Bilder från mina första dagar

Jag säger hejdå till världens bästa lillebror

Min upptäcktsfärd i staden: Waikato River

Resultatet av min upptäcksfärd i staden

J's backpackers, ett hostel i Hamilton

Mitt andra hem under den kommande tiden
(ingången till labben där jag ska vara om dagarna)

Ett löfte

Jag lovar att från och med nu ska jag skriva kortare inlägg! Så ge mig en chans till, will you?;)

Short time, long way

Det var inte så länge sedan jag lämnade vintriga Sverige bakom mig, men mycket har hunnit hända. Så mycket att jag inte riktigt vet var jag ska börja berätta, men det brukar väl vara en bra idé att börja från början.

Torsdagen den 15 januari började jag resan mot Nya Zeeland. Mamma och Johan följde med till Arlanda och vinkade av mig – mamma lyckades faktiskt med att inte gråta, vilket var en bedrift för en hönsmamma som hon är (jag menar det på bästa möjliga sätt:). Pappa, som var tvungen att jobba, ringde mig och vi sa hejdå precis innan jag gick på planet. Så flög jag via München till Hong Kong och därifrån vidare till Auckland, som är den största staden på Nya Zeelands nordö. I Hong Kong träffade jag en svensk tjej som var på väg till Nya Zeeland för att vara med en kille som hon bara träffat 24 h, och det i Los Angeles – en väldigt romantisk anledning att åka till andra sidan jorden (särskilt i jämförelse med min anledning: att forska på mushjärnor). Vi landade i Auckland kl. 11:30 på lördag förmiddag NZ-tid, alltså kl. 23:30 på fredag kvällen enligt svensk tideräkning, efter ungefär 30 timmars resa. Väl på flygplatsen blev jag hämtad av Greg, som kommer att vara en av mina handledare när jag forskar på University of Waikato. Han visade sig vara väldigt trevlig och hjälpsam och mycket yngre än jag trodde (mamma hade rätt som vanligt;).

Väl framme i Hamilton, staden där jag ska bo under dessa 4,5 månader, checkade jag in på ett bed & breakfast där jag skulle sova första natten. Klockan var nästan tre på eftermiddagen lokal tid, men min hjärna och kropp var fortfarande inställd på svensk tid vilket gjorde att det kändes som tre på natten. Allt jag ville var att bädda ner mig ordentligt och inte stiga upp förrän det blivit 30 maj och var dags att åka hem (jag vet att det låter pessimistiskt, men tänk på att jag just hade insett att jag är alldeles ensam på en annan kontinent, och dessutom är helt slut). Istället skärpte jag mig och skrev en att-göra-lista, och i slutändan lyckades jag duscha, byta om, gå på upptäcktsfärd i centrala Hamilton, köpa ett kontantkort till telefonen och handla mat. Allt detta utförde jag i klänning och snygga högklackade skor, helt enligt min livsfilosofi. En liten nackdel var att huden på mina tår skavdes av och jag började blöda ymnigt inne på en affär – mina skor blev lite missfärgade och personalen blev ganska orolig. Det helas slutade med att jag fick sätta mig ner i en soffa i affären med en första-hjälpen-låda och vårda mina trasiga fötter, för att sedan halta hela vägen hem. (Man måste betala ett högt pris för att leva enligt min livsfilosofi.)

Efter 12 h underbar oavbruten sömn åkte jag till nästa tillfälliga boende, ett hostel som heter J’s Backpackers, och lämnade av mina väskor. Dagen spenderades med att vandra omkring i området för att lista ut var universitetet låg och var jag kunde tänkas bo de närmsta månaderna. Jag tittade på två olika lediga rum i Hillcrest, ett område nära universitetet. Vädret växlade mellan regn, moln och somrigt solsken, så jag fattade inte hur stark solen var och lyckades bränna mig på axlarna. Efter mina promenader hade jag en trevlig kväll med de andra på hostelet, en massa roliga människor (mest tyskar men även en och annan engelsman) som jag antagligen aldrig kommer träffa igen.

Måndagen var min första dag på universitetet och den ägnades åt att hälsa på okända människor vars namn jag glömde direkt, vara med på ett jättelångt möte och vandra runt i lokalerna (mest biologi- och fysiklabb). På kvällen flyttade jag in i ett av de rum som jag varit och tittat på dagen innan, ett hus jättenära universitetet där det bor sammanlagt 8 personer, de flesta studenter. Det är ett väldigt internationellt hus med människor från Sverige (jag:), Taiwan, Tyskland, Chile, Indien och Jordanien. (Standarden på det engelska språket är ganska låg här.) Mitt rum är jättemysigt men nu har jag insett att renlighetsstandarden inte är så väldigt hög i kök, vardagsrum och badrum. Jag funderar på att flytta någon annanstans ganska snart (ombytlighet är en av mina sämsta egenskaper). Även tisdag och onsdag spenderades på universitetet och jag har börjat lära mig vad jag ska göra de kommande månaderna – det är superintressant! (Om någon vill veta mer får ni fråga specifikt, för jag tror inte att så många orkar läsa mina utläggningar om neurobiologi, elektrofysiologi och anestesi.) På tisdagkvällen åkte jag in till stan för att titta på ett annat hus där de vill ha en flatmate, och jag insåg att det nog är där jag egentligen vill bo, trots att det är mycket längre från universitetet. (Krångligt! Jag hatar att fatta beslut.) På onsdagkvällen hade några i huset lagat mat till alla som bor här, så vi satt ute på baksidan och åt tillsammans och hade djupa diskussioner om kärlek och livsambitioner – väldigt roligt att höra andra perspektiv från helt andra kulturer. På torsdagen, som är idag, har jag öppnat ett bankkonto här i Nya Zeeland och i eftermiddag ska jag vara med på ett möte som börjar om ungefär en timma. Min lediga tid på förmiddagen tillbringade jag med att sitta utomhus på universitetsområdet och läsa samt vandra runt på campus och ta lite bilder. Så annorlunda mot Hälsouniversitetet i Linköping! Jag ska försöka lägga upp lite bilder, om jag förstår hur man gör. Annars kommer du Robin få ordna det åt mig:)

Jag saknar förstås er därhemma men trivs jättebra, så jag önskar absolut inte att jag vore någon annanstans än just här. (Möjligtvis i ett lite renligare hus, men det är ju lätt att ordna:)

See ya!

… och vad jag ska göra när jag är där (forskningen)

Hjärnan består av en väldig massa nervceller och andra celler som kallas stödjeceller, som har andra viktiga funktioner. Själva kopplingen mellan alla dessa celler gör att hjärnan fungerar som den ska. Kommunikationen i hjärnan går ut på att en nervcell som får en signal (nervimpuls) kan skicka vidare den till nästa cell, så att informationen kommer vidare. Det stället där en nervcell har kontakt med en annan kallas för synaps. Det mesta av informationen sprids genom att en nervcell som får en elektrisk signal reagerar med att släppa ut ett särskilt ämne (signalsubstans) som påverkar nästa cell i händelsekedjan – antingen får den ökad eller minskad aktivitet (aktiverande resp. hämmande synaps). Detta är det viktigaste och vanligaste sättet för nervceller att kommunicera med varandra, men det finns också en annan slags koppling som är mer direkt. Den beror på att det finns särskilda kanaler mellan nervceller som ligger granne med varandra, och därför kan de utbyta innehåll sinsemellan. Det betyder att en nervcell som får en nervimpuls direkt kan sprida den till sin granncell, utan att behöva släppa ut kemiska ämnen på den (det går alltså mycket snabbare). Sådana här kanaler som binder ihop två nervceller kallas för gap junctions och är uppbyggda av flera mindre enheter. Dessa enheter är proteiner, och de kallas för connexiner.

När man söver en person inför t.ex. en operation vill man minska aktiviteten i personens hjärna, så att han eller hon inte ska känna eller märka något och inte minnas något efteråt. Detta gör man med hjälp av ett narkosmedel som personen antingen får andas in eller som sprutas in i blodbanan. Sådana narkosmedel verkar genom att förstärka de hämmande signalerna mellan nervceller och dämpa de aktiverande signalerna. Det betyder helt enkelt att hjärnan blir mindre aktiv. Man har använt narkosmedel länge utan att veta de exakta mekanismerna för hur de fungerar, men man tror att de framför allt påverkar de synapser där signalsubstanser frisätts. Men på senare tid har det kommit forskning som talar för att även den direkta kopplingen mellan nervceller, alltså gap junctions, kan vara inblandade i mekanismen för hur narkos fungerar. Och det är just detta som jag ska forska på!

Den fråga vi vill besvara är i princip om dessa gap junctions påverkar effekten av narkosmedel – gör det någon skillnad om man t.ex. saknar sådana? Det ska vi ta reda på med hjälp av att undersöka effekten av narkosmedel på möss. Vi har en grupp med helt vanliga möss, och en grupp med speciella möss. Det speciella med dessa möss är att innan de föddes så tog man helt enkelt bort en av generna i deras arvsmassa – nämligen genen för ett av de proteiner som bygger upp gap junctions (connexin-36), och därför saknar de här mössen gap junctions av denna typ. Man kan alltså lite förenklat säga att vi ska göra experiment för att undersöka om det blir någon skillnad på effekten av narkos beroende på om mössen har dessa gap junctions jämfört med om de saknas. På så sätt hoppas vi kunna besvara frågan om gap junctions har en roll i effekten av narkos.

(Visst låter det jätteintressant?!:)

Varför jag ska till Nya Zeeland…

Hej och välkomna till min reseblogg! Ni har säkert redan förstått att jag är Sofia Melin och att jag snart ska åka till Nya Zeeland. Däremot kanske ni inte vet varför eller vad jag ska göra där, så här kommer bakgrunden till allt detta.

Jag läser till läkare i Linköping sedan två och ett halvt år tillbaka. Jag har lyckats kämpa mig igenom de fem första terminerna nu och till våren är det dags för termin 6. I Linköping är det så att läkarlinjens T6 ägnas åt att utföra ett fördjupningsarbete och skriva en rapport på detta. Och nu har det alltså blivit så (jag förstår knappt själv hur det gick till!) att jag ska åka till andra sidan jorden, nämligen till Nya Zeeland, för att göra mitt fördjupningsarbete. Det innebär att jag kommer att bo nästan fem månader i en stad som heter Hamilton och ligger på Nordön, och där ska jag vara på ett labb i University of Waikato och göra mina experiment. (Föreställ er mig i en vit labbrock med hår som står åt alla håll och en galen blick – the crazy scientist!) Jag har nog inte riktigt förstått det här själv ännu – det känns väldigt overkligt, men faktum är att jag kommer sitta på flyget redan om en vecka så nedräkningen har definitivt börjat!

För er som vill veta lite mer specifikt vad jag ska göra i det här labbet ska jag försöka göra en beskrivning av projektet. Om inte annat kan det vara bra för mig att öva på att använda ord som man förstår även om man inte läser till läkare. (Pappa har framfört åsikten om att läkare egentligen inte kan mer än någon annan, men de har ett särskilt språk som ingen annan förstår och det är det som hela läkarvetenskapen går ut på. Han jämställer språket ungefär med rövarspråket. Man hör vilken tilltro han har till dagens sjukvårdssystem!;) I alla fall, jag skriver om själva projektet i nästa inlägg. Ni som känner att ni redan vet tillräckligt om min resa kan hoppa över nästa inlägg, för det kan hända att det kommer upp krångliga ord som nervcell, synaps, narkos och gap junction. Men var inte oroliga – jag ska förklara allt som är konstigt, och jag tycker faktiskt ni ska läsa för det är superintressant och spännande!