… och vad jag ska göra när jag är där (forskningen)

Hjärnan består av en väldig massa nervceller och andra celler som kallas stödjeceller, som har andra viktiga funktioner. Själva kopplingen mellan alla dessa celler gör att hjärnan fungerar som den ska. Kommunikationen i hjärnan går ut på att en nervcell som får en signal (nervimpuls) kan skicka vidare den till nästa cell, så att informationen kommer vidare. Det stället där en nervcell har kontakt med en annan kallas för synaps. Det mesta av informationen sprids genom att en nervcell som får en elektrisk signal reagerar med att släppa ut ett särskilt ämne (signalsubstans) som påverkar nästa cell i händelsekedjan – antingen får den ökad eller minskad aktivitet (aktiverande resp. hämmande synaps). Detta är det viktigaste och vanligaste sättet för nervceller att kommunicera med varandra, men det finns också en annan slags koppling som är mer direkt. Den beror på att det finns särskilda kanaler mellan nervceller som ligger granne med varandra, och därför kan de utbyta innehåll sinsemellan. Det betyder att en nervcell som får en nervimpuls direkt kan sprida den till sin granncell, utan att behöva släppa ut kemiska ämnen på den (det går alltså mycket snabbare). Sådana här kanaler som binder ihop två nervceller kallas för gap junctions och är uppbyggda av flera mindre enheter. Dessa enheter är proteiner, och de kallas för connexiner.

När man söver en person inför t.ex. en operation vill man minska aktiviteten i personens hjärna, så att han eller hon inte ska känna eller märka något och inte minnas något efteråt. Detta gör man med hjälp av ett narkosmedel som personen antingen får andas in eller som sprutas in i blodbanan. Sådana narkosmedel verkar genom att förstärka de hämmande signalerna mellan nervceller och dämpa de aktiverande signalerna. Det betyder helt enkelt att hjärnan blir mindre aktiv. Man har använt narkosmedel länge utan att veta de exakta mekanismerna för hur de fungerar, men man tror att de framför allt påverkar de synapser där signalsubstanser frisätts. Men på senare tid har det kommit forskning som talar för att även den direkta kopplingen mellan nervceller, alltså gap junctions, kan vara inblandade i mekanismen för hur narkos fungerar. Och det är just detta som jag ska forska på!

Den fråga vi vill besvara är i princip om dessa gap junctions påverkar effekten av narkosmedel – gör det någon skillnad om man t.ex. saknar sådana? Det ska vi ta reda på med hjälp av att undersöka effekten av narkosmedel på möss. Vi har en grupp med helt vanliga möss, och en grupp med speciella möss. Det speciella med dessa möss är att innan de föddes så tog man helt enkelt bort en av generna i deras arvsmassa – nämligen genen för ett av de proteiner som bygger upp gap junctions (connexin-36), och därför saknar de här mössen gap junctions av denna typ. Man kan alltså lite förenklat säga att vi ska göra experiment för att undersöka om det blir någon skillnad på effekten av narkos beroende på om mössen har dessa gap junctions jämfört med om de saknas. På så sätt hoppas vi kunna besvara frågan om gap junctions har en roll i effekten av narkos.

(Visst låter det jätteintressant?!:)