Short time, long way

Det var inte så länge sedan jag lämnade vintriga Sverige bakom mig, men mycket har hunnit hända. Så mycket att jag inte riktigt vet var jag ska börja berätta, men det brukar väl vara en bra idé att börja från början.

Torsdagen den 15 januari började jag resan mot Nya Zeeland. Mamma och Johan följde med till Arlanda och vinkade av mig – mamma lyckades faktiskt med att inte gråta, vilket var en bedrift för en hönsmamma som hon är (jag menar det på bästa möjliga sätt:). Pappa, som var tvungen att jobba, ringde mig och vi sa hejdå precis innan jag gick på planet. Så flög jag via München till Hong Kong och därifrån vidare till Auckland, som är den största staden på Nya Zeelands nordö. I Hong Kong träffade jag en svensk tjej som var på väg till Nya Zeeland för att vara med en kille som hon bara träffat 24 h, och det i Los Angeles – en väldigt romantisk anledning att åka till andra sidan jorden (särskilt i jämförelse med min anledning: att forska på mushjärnor). Vi landade i Auckland kl. 11:30 på lördag förmiddag NZ-tid, alltså kl. 23:30 på fredag kvällen enligt svensk tideräkning, efter ungefär 30 timmars resa. Väl på flygplatsen blev jag hämtad av Greg, som kommer att vara en av mina handledare när jag forskar på University of Waikato. Han visade sig vara väldigt trevlig och hjälpsam och mycket yngre än jag trodde (mamma hade rätt som vanligt;).

Väl framme i Hamilton, staden där jag ska bo under dessa 4,5 månader, checkade jag in på ett bed & breakfast där jag skulle sova första natten. Klockan var nästan tre på eftermiddagen lokal tid, men min hjärna och kropp var fortfarande inställd på svensk tid vilket gjorde att det kändes som tre på natten. Allt jag ville var att bädda ner mig ordentligt och inte stiga upp förrän det blivit 30 maj och var dags att åka hem (jag vet att det låter pessimistiskt, men tänk på att jag just hade insett att jag är alldeles ensam på en annan kontinent, och dessutom är helt slut). Istället skärpte jag mig och skrev en att-göra-lista, och i slutändan lyckades jag duscha, byta om, gå på upptäcktsfärd i centrala Hamilton, köpa ett kontantkort till telefonen och handla mat. Allt detta utförde jag i klänning och snygga högklackade skor, helt enligt min livsfilosofi. En liten nackdel var att huden på mina tår skavdes av och jag började blöda ymnigt inne på en affär – mina skor blev lite missfärgade och personalen blev ganska orolig. Det helas slutade med att jag fick sätta mig ner i en soffa i affären med en första-hjälpen-låda och vårda mina trasiga fötter, för att sedan halta hela vägen hem. (Man måste betala ett högt pris för att leva enligt min livsfilosofi.)

Efter 12 h underbar oavbruten sömn åkte jag till nästa tillfälliga boende, ett hostel som heter J’s Backpackers, och lämnade av mina väskor. Dagen spenderades med att vandra omkring i området för att lista ut var universitetet låg och var jag kunde tänkas bo de närmsta månaderna. Jag tittade på två olika lediga rum i Hillcrest, ett område nära universitetet. Vädret växlade mellan regn, moln och somrigt solsken, så jag fattade inte hur stark solen var och lyckades bränna mig på axlarna. Efter mina promenader hade jag en trevlig kväll med de andra på hostelet, en massa roliga människor (mest tyskar men även en och annan engelsman) som jag antagligen aldrig kommer träffa igen.

Måndagen var min första dag på universitetet och den ägnades åt att hälsa på okända människor vars namn jag glömde direkt, vara med på ett jättelångt möte och vandra runt i lokalerna (mest biologi- och fysiklabb). På kvällen flyttade jag in i ett av de rum som jag varit och tittat på dagen innan, ett hus jättenära universitetet där det bor sammanlagt 8 personer, de flesta studenter. Det är ett väldigt internationellt hus med människor från Sverige (jag:), Taiwan, Tyskland, Chile, Indien och Jordanien. (Standarden på det engelska språket är ganska låg här.) Mitt rum är jättemysigt men nu har jag insett att renlighetsstandarden inte är så väldigt hög i kök, vardagsrum och badrum. Jag funderar på att flytta någon annanstans ganska snart (ombytlighet är en av mina sämsta egenskaper). Även tisdag och onsdag spenderades på universitetet och jag har börjat lära mig vad jag ska göra de kommande månaderna – det är superintressant! (Om någon vill veta mer får ni fråga specifikt, för jag tror inte att så många orkar läsa mina utläggningar om neurobiologi, elektrofysiologi och anestesi.) På tisdagkvällen åkte jag in till stan för att titta på ett annat hus där de vill ha en flatmate, och jag insåg att det nog är där jag egentligen vill bo, trots att det är mycket längre från universitetet. (Krångligt! Jag hatar att fatta beslut.) På onsdagkvällen hade några i huset lagat mat till alla som bor här, så vi satt ute på baksidan och åt tillsammans och hade djupa diskussioner om kärlek och livsambitioner – väldigt roligt att höra andra perspektiv från helt andra kulturer. På torsdagen, som är idag, har jag öppnat ett bankkonto här i Nya Zeeland och i eftermiddag ska jag vara med på ett möte som börjar om ungefär en timma. Min lediga tid på förmiddagen tillbringade jag med att sitta utomhus på universitetsområdet och läsa samt vandra runt på campus och ta lite bilder. Så annorlunda mot Hälsouniversitetet i Linköping! Jag ska försöka lägga upp lite bilder, om jag förstår hur man gör. Annars kommer du Robin få ordna det åt mig:)

Jag saknar förstås er därhemma men trivs jättebra, så jag önskar absolut inte att jag vore någon annanstans än just här. (Möjligtvis i ett lite renligare hus, men det är ju lätt att ordna:)

See ya!