Sitter på flygplatsen i Hong Kong

Nobody said it was easy
It's such a shame for us to part
Nobody said it was easy
No one ever said it would be this hard

Oh take me back to the start

Det närmar sig avfärd

Igår, fredagen den 29 maj, var officiellt min sista dag i Nya Zeeland. Shaun hade tagit ledigt från jobbet och jag hade fått tillåtelse av Logan att inte behöva komma till universitetet, så vi var båda fria att ge oss ut på en dagsutflykt. Destinationen var Mount Manganui (där vi tillbringade påskhelgen) eftersom det är en sådan underbar plats och vi har en massa trevliga minnen därifrån. Första stoppet var Fernland Spa några kilometer utanför Tauranga, där vi spenderade en halvtimma i en varm pool som värmts upp av geothermiska processer (som jag inte vet någonting om, därav en avsaknad av förklaring). Sedan fortsatte vi till the Mount och åt lunch på samma ställe som vi gick till när vi var där senast. Jag åt en supergod wrap med falafel, hummus, keso, rostade grönsaker, feta och relish medan Shaun blev lite besviken på sin gourmetburgare som visade sig vara dränkt i satay. Efter lunchen satt vi på stranden en stund och tog det lugnt (Shaun försökte samtidigt återhämta sig från sin satayupplevelse). Det var soligt och klart men inte särskilt varmt i luften, precis lagom för att bara sitta ner och se ut över stranden och havet. Efter detta var tanken att vi skulle åka till Tauranga så jag kunde avsluta min nyazeeländska souvenirshopping, men på vägen lyckades jag övertala Shaun att stanna på några motorcykelaffärer och titta efter en mc till honom. Han hittade en som han blev kär i och lät mig veta att han har hittat min ersättare, fast köpet får anstå till nästa vecka (jag tycker att han ska leta lite på internet också och se om han hittar något fynd). Efter denna lilla omväg åkte vi till Tauranga och jag lyckades relativt effektivt (för att vara jag) hitta och köpa en liten maorisk handsnidad träskulptur. På vägen hem mot Hamilton stannade vi vid Lake Karapiro så jag skulle få en chans att se den innan jag åkte, och vi fick lite vacker solnedgångsutsikt på köpet. När vi kommit tillbaka till lägenheten var Jamie och Hannah precis på väg att ge sig av mot Auckland, där de ska tillbringa helgen, så det blev några tårfyllda kramar till avsked. Shaun lagade middag och sedan såg vi på hyrfilm och åt godis tills det var dags att sova. Som ni förstår kunde jag inte ha önskat mig en mer perfekt sista dag.

Nu är det lördag morgon och jag har fortfarande inte (1) packat klart eller (2) förstått att jag ska åka, vilket som nu är värst. Jag vill bara ha det överstökat vid det här laget. Det allra värsta är att jag måste tillbringa 30 timmar i limbo, efter att ha sagt farväl till pojkvännen men innan jag kan få tröstande kramar, en axel att gråta mot och stödjande ord. Samtidigt som jag på ett sätt önskar att allt hade varit annorlunda så är jag så innerligt tacksam för allt jag har fått uppleva här. Jag tänker inte låta avskedsångesten förstöra lyckan över hur bra jag har haft det under mina 4.5 månader här. Alla tårar till trots (de som jag redan gråtit, och de som jag snart kommer gråta) så har det varit värt det, och jag är så tacksam och lycklig!

Nu ska jag ta tag i packning, duschning, städning och allt annat som behöver göras. Vi ses och hörs snart igen, och då blir det på svensk mark!

Shaun njuter av det varma vattnet i poolen på Fernland Spa

Jag och Shaun, fortfarande Fernland Spa

Lunch på ett kafé med utsikt över havet, Mount Manganui

Stranden i Mount Manganui i blek höstsol

Solnedgång över Lake Karapiro

Avskedstider i labbet

Det börjar verkligen dra ihop sig mot hemfärd, och torsdagen (idag) var min sista dag på universitetet. De senaste dagarna har vi inte gjort så mycket nytta över huvud taget i labbet (men gjort mycket roligt). Det känns lite som när man är liten och det bara är en vecka kvar till sommarlovet, och man får vara ute och leka och göra roliga saker istället för att sitta i klassrummet, för att allt det allvarliga redan är avklarat. Den här veckan har varit full av sådana roliga saker. Logan har lärt mig drop-kick, punt och andra viktiga sätt att passa bollen/försöka göra mål i rugby. Jag har skapat en supersnygg skylt som framöver ska sitta på Logans dörr. Logan har tagit ett EEG på mig (man sätter elektroder på huvudet och avläser elektrisk aktivitet från hjärnans yttersta lager), vilket attraherade en stor och väl underhållen publik (ni förstår nog varför när ni ser bilderna därifrån:). Hela mitt labbgäng (dvs. Logan, Jonathan, jag och Greg – och hans kvinnliga vän från England) har haft en trevlig tvåtimmars avskedslunch i solen på en restaurant i stan. Jag har fått ta en åktur på Logans vespa som han tog med till universitetet för just det ändamålet. Vi har använt labbdatorn till att titta på Wallace & Gromit och Shaun the Sheep (ett australiensiskt eller nyazeeländskt barnprogram, hur gulligt som helst). Vi har tagit gruppfoton till ljudet av ABBA:s Fernando (amerikanen Jonathan hävdar att det var för att hedra mig).

Idag, den allra sista dagen, var jag med på ett möte med alla mina handledare och uttryckte min tacksamhet över att de tagit emot mig här och gett mig den bästa termin 6 jag kan tänka mig, och så delade jag förstås ut mina tackkort. Framåt eftermiddagen överlämnade jag ceremoniellt min funktionella cykelkorg till en inte helt övertygad Logan (men han behöver något att transportera matlådor i, och han har lovat att ge den en chans i 3 veckor innan han dömer ut den som för töntig). Till slut var det dags att ta det riktiga avskedet, dvs. krama Greg, Jonathan och Logan och säga hejdå – alltså goodbye istället för see you. Jag åkte hem med en konstig men ändå inte alltför obehaglig känsla i magen. Det är konstigt hur snabbt tiden går: jag har redan varit här i mina drygt 4 månader, gjort det som var tänkt (mitt fördjupningsarbete) och lite till (pojkvänsdilemmat) och nu är det till slut dags för mig att åka hem igen..

Logan förbereder mig för EEG-tagning

Jag är lycklig över att ha klarat mig igenom hela bestyret
(inkl. smärtstimulering med elchocker)

Avskedslunch på stan: (från vänster) Greg, Fran, Logan och Jonathan

Gruppfotografering av labbgänget i vårt labb:
(från vänster) Greg, Jonathan, jag och Logan

Den sista helgen

Så – here I am. Jag har officiellt tillbringat min sista helg i Hamilton, Nya Zeeland. På lördag, den 30 maj klockan 23:15 lokal tid, kommer jag att sätta mig på det första flyget av tre och påbörja min nästan två dygn långa resa hem. Omkring midnatt (natten till måndagen) den 1 juni kommer jag att sätta ner foten på svensk mark för första gången på nästan fem månader, och förhoppningsvis bli hälsad med kramar och pussar och glada rop på Arlanda. Om nu nån kommer ihåg mig;) Mamma har förresten lovat att hålla upp en skylt där det står ”Miss Melin”, vilket jag ser fram emot oerhört mycket:)

Hur som helst, här kommer min berättelse om den sista helgen i Nya Zeeland. Jag ska försöka att inte låta tjurig, för jag hade egentligen hoppats på en lite mer händelserik helg, men tack vare min kära pojkvän och hans fullständiga oförmåga att organisera/ planera i förväg så blev det lite lugnare än väntat. Men det var ändå en trevlig helg som väl förtjänar att knyta ihop säcken på min tid här. På fredagen fyllde Shaun år (20 år, tänka sig) och mottog min väl förberedda och fint inslagna present med tacksamhet. Jag tillbringade fredagen i Auckland med att närvara på en anestesiologikonferens samt shoppa nyazeeländska souvenirer med hjälp av min handledare Logan (tala om att alltid ställa upp). Inte heller på kvällen såg jag mycket av födelsedagsbarnet, för han gick på en rugbymatch med sina killkompisar och sen ut på kvällen (jag var erbjuden att följa med men tackade nej till båda). På lördagen var det dags för Shauns födelsedagsfest som vi förberedde med ivriga huvud och händer (mest Jaimie, hennes bästis Hannah och jag). Vi hade en jätterolig kväll och det var ett bra tillfälle för mig att (1) få ha på mig min blanka svarta snygga klänning och (2) hinna träffa Shauns kompisar igen; jag har börjat tycka riktigt mycket om dem och kommer verkligen att sakna dem med! Jag hade kameran nära till hands under kvällen vilket resulterade i en samling obetalbara bilder och videor.. varav jag bara tänker visa ett begränsat urval här:)

Jag och Hannah

Shauns kompisar

Garreth, jag och Shaun

Födelsedagsbarnet omgivet av vänner

På söndagen tog vi sovmorgon eftersom det regnade och vi var trötta. Jag gav mig ut själv på en liten shoppingtur på stan medan Shaun ägnade sig åt sitt älskade World of Warcraft (onlinedataspel där lustiga övernaturliga varelser färdas i gäng och hjälps åt att döda andra övernaturliga varelser som ser lika lustiga ut. Uppslukar många pojkars vakna tid, och därför varje flickväns värsta dröm. Utom Marica då, eftersom hon spelar själv..;) Strax före tre möttes jag och Shaun vid avfärdsplatsen för Hamiltons berömda hjulångare, MV Waipa Delta, som varje dag tar med passagerare på en kryssning längs Waikato River. (Fast i oktober ska båten permanent flytta till Auckland!) Under en timmas båtfärd upplevde vi den s k ”mäktiga” floden och fick även uppleva regn, fem broar, kaffe och scones samt ett barnkalas med åtminstone ett hyperaktivt barn som allvarligt berättade för oss att ”someone saw you kissing upstairs” (mycket upprörande; nu har vi antagligen kysspolisen efter oss!:) Efter detta åkte vi hem och åtnjöt middag bestående av rester från födelsedagsfesten innan det var dags för två timmars ”special cross-over event” mellan Greys anatomy och Private Practice. Och i den andan avslutades Den Sista Helgen.

Hjulångaren MV Waipa Delta på Waikato River

Ännu en vecka, ännu en helg

Måndag igen; ännu en helg har passerat. Jag insåg just att jag inte har uppdaterat bloggen på ett tag så här kommer en statusrapport! Förra veckan var ungefär som vanligt: lite väl regnig men förutom det bara bra. Vi jobbar på i labbet, mest slice work men en del rapportskrivande också. Helgen har varit skön; lördagen tillbringade jag på stan med att köpa födelsedagspresenter till Shaun och leta klänning till hans födelsedagsfest. Som en duktig flickvän hade jag organiserat i förväg och beställt en bok till honom (reseguidebok för Sverige, för vem vet..?), och så har jag framkallat kort på oss och satt in dem i ett litet fotoalbum jag har köpt. Och så hittade jag en ursnygg blank svart klänning till festen. På kvällen när Shaun slutat jobba blev det utgång i stan med hans kompisar (det är så skönt att gå ut med killar! mycket okomplicerat. dessutom väldigt praktiskt att de försvarar en när andra killar försöker stöta på en.)

På söndagen gjorde jag och Shaun en liten utflykt till Cambridge, tack vare ett tips jag fått från en trogen bloggläsare och -kommenterare samt själva Orsaken Till Att Jag Är I Nya Zeeland: Thomas Tegenfeldt (mammas jobbarkompis som tipsade om att forska i Hamilton och gav mig mailadresser till mina nuvarande handledare). Thomas: jag kan rapportera att Cambridge Country Store, som det heter, fortfarande finns kvar (17 år senare!) i den stora röda f.d. kyrkan från 1898! Deras scones är fortfarande goda och deras kaffe var super:) När jag nu har chansen vill jag säga ett stort TACK till dig eftersom du är anledningen till att jag tog mig till Nya Zeeland, och bättre 4 månader än dessa kan jag inte föreställa mig! När jag förklarade för pojkvännen vem du är tyckte han att han hade dig att tacka för mycket och ville bli presenterad;) I alla fall, jag tycker verkligen att det är jätteroligt att du läser min blogg och uppskattar dina långa kommentarer – särskilt när de innehåller bra tips på vad man kan se och göra häromkring:) Nu har jag bara en enda helg kvar, så har du något sista tips (le grand final?) så är jag tacksam!

Cambridge Country Store

Blåsig höstsöndag i Cambridge

Town Hall of Cambridge

Just det. Bara en helg kvar nu. Om 12 dagar går flyget hem till Sverige. Jag måste erkänna att det är med blandade känslor jag räknar ner. Det är så mycket och så många som jag saknar därhemma. Jag ser verkligen fram emot att träffa familjen igen och återuppta kontakten med kompisarna, uppleva en riktig svensk sommar, fira Johans student (längtar, lillebror:), återupptäcka min garderob, prova mina nya rosa pumps som mamma köpt å mina vägnar (tack!) och tjäna lite pengar på 9 veckors undersköterskejobb på USÖ. Samtidigt är det så mycket jag måste lämna här. Jag trodde aldrig att man kunde göra sig så hemmastadd någonstans på bara 4 månader. Men nu står jag här med en underbar pojkvän i den ena hemisfären och en familj, en lägenhet, vänner, släkt, en halvfärdig läkarutbildning och.. ja, en hel tillvaro i den andra. Mitt hjärta vill stanna här, men resten av mitt liv finns 2 000 mil härifrån. Så splittrad… Det sägs att det är bättre att ha älskat och förlorat, men det är så tillintetgörande att veta precis på dagen och timmen när man kommer att att förlora.. och det gör inte saken lättare att jag samtidigt längtar så mycket efter att få komma hem. Jag är så ambivalent. Allt har två sidor; den 30 maj är både Domedagen och Himmelriket. Jag önskar så att det fanns ett piller jag kunde ta som kunde lösa mitt dilemma… ”Botepiller. Dela dig i två och lev två lyckliga, fullbordade liv på olika sidor av jorden. 1 tablett 3 ggr dagligen.” Annars får jag väl ta till en gammal beprövad teknik: förnekande&förträngning. Det vet jag åtminstone att det fungerar..

Vad jag saknar era kramar just nu.

Vad händer egentligen i labbet?

If we knew how to do it, it wouldn’t be called research.
Jamie Sleigh

Jag tänkte att nu när jag har varit här i snart fyra månader kunde det vara dags att dela med sig av lite insider-information; nämligen vad som egentligen händer i labbet.. Men först och främst glada nyheter – vi har gjort stora framsteg med min vetenskapliga artikel! Jag har skrivit, Logan har redigerat och förbättrat och nu har till och med min huvudhandledare Jamie tagit en titt på den och godkänt den. Förhoppningsvis kan vi skicka in den till en vetenskaplig tidskrift i slutet av nästa vecka. Awesome! Jag är så stolt :)

Men nu: några glimtar av vad som pågår bakom de tunga dörrarna till labbet på universitetet..

→ Jonathan, en ung amerikansk forskare/fysiker, är på jakt efter glasspinnar till en vetenskaplig uppfinning. Jag råkar se precis den sorts verktyg han behöver på ett kafé (för att röra ner socker i kaffet) men vägrar att stjäla för hans skull. Efter några dagar har han utsatt mig för så mycket grupptryck att jag tar åtta pinnar, dekorerar dem med små kvistar från ett barrträd och sätter dem i en vas innan jag i smyg lämnar gåvan på hans skrivbord. Gåvan uppskattas, trots att han är amerikan och har svårt att uttrycka tacksamhet (och respekt)..

→ Jag och Logan hittar fyra små plastlådor märkta med texten ”Jonathan’s toys – don’t pilfer” (pilfer=stjäla). På mitt initiativ tömmer vi den översta lådan och gömmer innehållet. Dagen efter får jag ett sms från Logan som uppenbarligen fått dåligt samvete och ber mig att lämna tillbaka lådans innehåll, vilket jag gör (han är ju trots allt min handledare, så det är bäst att följa order!). Följande dag står ett papper lutat mot de åtråvärda lådorna, med handskriven text: ”Jonathans sakerna. Stjälande inte.” [sic] Han har uppenbarligen lokaliserat roten till all ondska i fysiklabbet och tilltalar den på svenska :)

→ Jag och Logan browsar TradeMe (Nya Zeelands Ebay), inloggade på Logans fru Janets konto, när jag kommer på den lysande idén att lägga till diamantringar i bevakningslistan, så att Janet får en glad överraskning nästa gång hon tar en titt på husen som hon spanar på. Nästa dag får jag ett sms från Logan: ”The diamond rings were noticed. I let Janet down gently :-)”. (Obs! Hon anade att det var något lurt och blev inte så besviken som hade kunnat vänta sig. Uppenbarligen en smart kvinna.)

→ När vi använder oss av levande möss i experiment visar det sig att jag lätt klarar av möss som sitter i min hand, går på min arm eller springer runt på labbänken – men jag är (till min egen förvåning) rädd för möss när de är på golvet! Greg ställer den relevanta frågan: ”Skulle du vara rädd för en mus som gick runt på bänken om du själv stod på bänken?”.. jag har ingen aning!

→ Jag blir biten av en aggressiv och ond labbmus när jag vänskapligt (och inte alls hotfullt) håller honom i min hand på väg till vågen. Mina skrik ekar i labbet vilket resulterar i en hel del att förklara i efterhand.. Dessutom tvingas jag att fylla i en händelserapport, vilket jag gör med stor kreativitet: Describe the accident: I was bitten in the thumb by an extraordinarily aggressive lab mouse when I was carrying it to the scales. What caused the accident: The dangerous little mouse and his sharp teeth. Greg tvekar när han I egenskap av min handledare tvingas skriva under händelserapporten; ”I hope they won’t think that I wrote this..!”

→ Logan vägrar fånigt nog att ta bort plastskyddet som sitter på displayen på hans nya telefon (alla vet att det är det första man gör). Jag hotar honom med att jag varje dag ska gnugga lite i ena hörnet på displayen, så att plastfilmen snart kommer ramla av (”uh-oh! hur gick det till??”). Logan ser det som ett uttryck för undermedveten svartsjuka och lovar att jag ska få en plastfilm att skydda min Ipod Touch med – eftersom han enligt egen utsago har ett lager där hemma..

→ Jag råkar röra vid en flaska i kylen i labbet och Logan nämner oberört att det är ett av de mest giftiga ämnena i världen och att jag löper stor risk att dö under natten, så han rekommenderar mig att ringa hem och säga hejdå. Dagen efter sms:ar jag att jag fortfarande är vid liv och han skriver tillbaka: ”I almost texted you last night to check you knew I was kidding about the poison – it is toxic but not THAT toxic.” Haha! Det är vad jag kallar en handledare med dåligt samvete!

→ I lunchrummet på universitetet (”the tea room”) finns en s k ”tea lady” som håller ordning. Hon har ett kusligt sätt att alltid veta vilken mugg som tillhör vilken person (teori: hon dömer ägaren efter muggen!) och hon har ett särskilt system där varje mugg har en permanent plats, på en bricka eller på en krok på väggen. Jag och Logan anser att detta är en rangordning av muggens (eller ägarens?) värde, och Logan är mycket stolt över att hans mugg har hedersplatsen – längst till höger högst upp på The Wall of Glory, medan min mugg bara står på en bricka på bänken. (Min ursäkt: eftersom jag är kort så ser tetanten till att min mugg står någonstans där jag kan nå den utan ansträngning. Det beror INTE på att Logans mugg är snyggare, bättre eller mer värd än min.)

→ Greg är väldigt angelägen att klippa håret, så Logan och jag misstänker att han är kär i sin frisör. Jag nämner detta i förbifarten till honom och han säger chockat; ”My hair dresser is a male!” Han erkänner sedan att han har ett gott öga till sin sjukgymnast, som är ung och söt (och kvinna). Genast erbjuds han en spark i skrevet av en kollega, eftersom han då kanske skulle kunna be sjukgymnasten ta hand om skadan..

→ Jonathan berättar att hans kärlek sedan 14 år tillbaka – Salma Hayek – just har gift sig med en fransk miljardär. Han återger hur han frågade sin bästa vän; ”Vad har han som inte jag har?” och hur hon svarade: ”En miljard – och Salma Hayek.”

Nu kanske ni har fått en bild av hur roligt man kan ha det i ett labb samtidigt som man forskar. Det kanske låter som om vi bara skämtar och är oseriösa, men var inte oroliga: vi tar verkligen forskningen på allvar (och vad är det som säger att man inte kan ha kul under tiden?)

Waitomo Caves

För några veckor sedan insåg jag att det enda jag har kvar på min ”saker jag måste se i Nya Zeeland”-lista är Waitomo Caves, så igår var det hög tid att ta tag i denna uppgift. Området som kallas Waitomo ligger 1 timmas bilfärd söder om Hamilton och består av ett flera mil långt nätverk av underjordiska kalkstensgrottor som är sammankopplade med Waitomo River. Grottorna har bildats genom att underjordiskt strömmande vatten under tusentals år har eroderat kalkstenen, och det långsamt droppande vattnet har resulterat i bildningen av stalaktiter och stalagmiter och (när de båda möts) pelare. Idag har man utforskat flera av grottorna och gjort dem tillgängliga för allmänheten, men fortfarande är stora delar av grottnätverket under exploration. Som turist kan man gå på guidade turer i tre av grottorna och så kan man göra mer äventyrliga saker som Black Water Rafting, när man klättrar i grottorna och iklädd våtdräkt färdas längs den underjordiska floden i mörkret på en uppblåst innerslang (=cave raft). Jag och Shaun höll oss dock till de lite mer stillsamma aktiviteterna, åtminstone för denna gång (för Black Water Rafting låter superhäftigt, men vi hann inte med det igår).

Lördagen spenderades alltså med att vandra i dessa häftiga grottor, 50 meter under jorden, och beundra de fantastiska kalkstensformationerna. Vi började med en tvåtimmars guidad tur i Ruakuri Cave (översatt från maori: two dog cave), som upptäcktes för nästan 500 år sedan och döptes efter de vildhundar som bodde i grottöppningen. Här fick vi se skymtar av en underjordisk flod, en massa häftiga grottformationer och en hel del lysmaskar, som bor på grottornas väggar och tak och spinner silkestrådar som hänger ned från deras boplatser. Lysmaskar är trots namnet och utseendet inte maskar utan insekter; de lysmaskar vi såg tillhör familjen Arachnocampa luminosa och är larver som sedan utvecklas till flugor. När de är i sitt larvstadie kan de lysa genom en process som kallas bio-luminescens, och syftet med detta är att locka till sig insekter som fastnar i deras silkestrådar och som de sen kan äta upp. Det var jättehäftigt att stå i mörkret och se hur grottans tak upplystes av tusentals små glödande prickar, var och en bestående av en liten hungrig lysmask.

Efter denna rundtur fortsatte vi till Waitomo Glowworm Caves, den största turistattraktionen i området, namngiven efter dessa små lysande insekter. Under de 45 minuter som turen tog fick vi bl.a. se ”the Cathedral” som är ett stort öppet utrymme inuti grottan där man har hållit konserter och bröllop, ”the Tomo” som är ett mörkt, djupt schakt som slutar i den underjordiska floden och en hel massa imponerande kalkstensformationer. Det är fantastiskt vad man finna djupt under jordens yta! Turen avslutades med en båtfärd på den stilla floden i den underjordiska grottan; det var en fantastisk upplevelse att glida fram på vattnet i total tystnad och komplett mörker som bara upplystes av lysmaskarna i grottans tak!

Efter en snabb (och på den vegetariska sidan mycket torftig) lunch på ett café i Waitomo fortsatte vi längs samma väg för att ta en titt på ytterligare två av naturens underverk: the Mangapohue Natural Bridge, en av naturen bildad ark av kalksten som reser sig 17 meter över floden som strömmar igenom den, och Marokopa Falls, ett jättevackert 36 meter högt vattenfall omgivet av inhemsk nyazeeländsk vildmark. Shaun insisterade på vad han kallade ”a real kiwi adventure” och tog av sig strumpor och skor för att klättra nedför en hemskt lerig stig för att komma närmare vattenfallet. Jag väntade i säkerhet på utsiktsplattformen och växlade mellan gapskratt (när hans fot sjönk ned i 2 decimeter djup lervälling) och oro (eftersom han gjorde denna äventyrliga fotvandring i sällskap med min högt värderade kamera). Idag när jag gjorde min turistresearch hittade jag, till min stora glädje, denna text på en hemsida om Marokopa Falls: ”Although there is a track leading right to the base of the falls, it is very muddy and not recommended especially since the best view is from a distance”, men Shaun förnekar detta påstående och hävdar att den som skrev det inte kan ha upplevt denna underbara leriga vandring. När vi framåt kvällen kom tillbaka till lägenheten i Hamilton, trötta (jag) och leriga (Shaun), insåg jag att jag nu kan stryka den sista punkten från min lista över sevärdheter i Nya Zeeland, något som känns både roligt och lite oroande – för det betyder att jag snart är på väg hem...

Guidad tur i Ruakuri Cave


Grottutforskare!

Fortfarande Ruakuri Cave

Öppning in i Waitomo Glowworm Cave

(här kom vi ut efter båtfärden)

Mangapohue Natural Bridge

Marokopa Falls

Shauns leriga "kiwi adventure"