the scientist: Avskedstider i labbet

Det börjar verkligen dra ihop sig mot hemfärd, och torsdagen (idag) var min sista dag på universitetet. De senaste dagarna har vi inte gjort så mycket nytta över huvud taget i labbet (men gjort mycket roligt). Det känns lite som när man är liten och det bara är en vecka kvar till sommarlovet, och man får vara ute och leka och göra roliga saker istället för att sitta i klassrummet, för att allt det allvarliga redan är avklarat. Den här veckan har varit full av sådana roliga saker. Logan har lärt mig drop-kick, punt och andra viktiga sätt att passa bollen/försöka göra mål i rugby. Jag har skapat en supersnygg skylt som framöver ska sitta på Logans dörr. Logan har tagit ett EEG på mig (man sätter elektroder på huvudet och avläser elektrisk aktivitet från hjärnans yttersta lager), vilket attraherade en stor och väl underhållen publik (ni förstår nog varför när ni ser bilderna därifrån:). Hela mitt labbgäng (dvs. Logan, Jonathan, jag och Greg – och hans kvinnliga vän från England) har haft en trevlig tvåtimmars avskedslunch i solen på en restaurant i stan. Jag har fått ta en åktur på Logans vespa som han tog med till universitetet för just det ändamålet. Vi har använt labbdatorn till att titta på Wallace & Gromit och Shaun the Sheep (ett australiensiskt eller nyazeeländskt barnprogram, hur gulligt som helst). Vi har tagit gruppfoton till ljudet av ABBA:s Fernando (amerikanen Jonathan hävdar att det var för att hedra mig).

Idag, den allra sista dagen, var jag med på ett möte med alla mina handledare och uttryckte min tacksamhet över att de tagit emot mig här och gett mig den bästa termin 6 jag kan tänka mig, och så delade jag förstås ut mina tackkort. Framåt eftermiddagen överlämnade jag ceremoniellt min funktionella cykelkorg till en inte helt övertygad Logan (men han behöver något att transportera matlådor i, och han har lovat att ge den en chans i 3 veckor innan han dömer ut den som för töntig). Till slut var det dags att ta det riktiga avskedet, dvs. krama Greg, Jonathan och Logan och säga hejdå – alltså goodbye istället för see you. Jag åkte hem med en konstig men ändå inte alltför obehaglig känsla i magen. Det är konstigt hur snabbt tiden går: jag har redan varit här i mina drygt 4 månader, gjort det som var tänkt (mitt fördjupningsarbete) och lite till (pojkvänsdilemmat) och nu är det till slut dags för mig att åka hem igen..