the scientist: Det närmar sig avfärd

Igår, fredagen den 29 maj, var officiellt min sista dag i Nya Zeeland. Shaun hade tagit ledigt från jobbet och jag hade fått tillåtelse av Logan att inte behöva komma till universitetet, så vi var båda fria att ge oss ut på en dagsutflykt. Destinationen var Mount Manganui (där vi tillbringade påskhelgen) eftersom det är en sådan underbar plats och vi har en massa trevliga minnen därifrån. Första stoppet var Fernland Spa några kilometer utanför Tauranga, där vi spenderade en halvtimma i en varm pool som värmts upp av geothermiska processer (som jag inte vet någonting om, därav en avsaknad av förklaring). Sedan fortsatte vi till the Mount och åt lunch på samma ställe som vi gick till när vi var där senast. Jag åt en supergod wrap med falafel, hummus, keso, rostade grönsaker, feta och relish medan Shaun blev lite besviken på sin gourmetburgare som visade sig vara dränkt i satay. Efter lunchen satt vi på stranden en stund och tog det lugnt (Shaun försökte samtidigt återhämta sig från sin satayupplevelse). Det var soligt och klart men inte särskilt varmt i luften, precis lagom för att bara sitta ner och se ut över stranden och havet. Efter detta var tanken att vi skulle åka till Tauranga så jag kunde avsluta min nyazeeländska souvenirshopping, men på vägen lyckades jag övertala Shaun att stanna på några motorcykelaffärer och titta efter en mc till honom. Han hittade en som han blev kär i och lät mig veta att han har hittat min ersättare, fast köpet får anstå till nästa vecka (jag tycker att han ska leta lite på internet också och se om han hittar något fynd). Efter denna lilla omväg åkte vi till Tauranga och jag lyckades relativt effektivt (för att vara jag) hitta och köpa en liten maorisk handsnidad träskulptur. På vägen hem mot Hamilton stannade vi vid Lake Karapiro så jag skulle få en chans att se den innan jag åkte, och vi fick lite vacker solnedgångsutsikt på köpet. När vi kommit tillbaka till lägenheten var Jamie och Hannah precis på väg att ge sig av mot Auckland, där de ska tillbringa helgen, så det blev några tårfyllda kramar till avsked. Shaun lagade middag och sedan såg vi på hyrfilm och åt godis tills det var dags att sova. Som ni förstår kunde jag inte ha önskat mig en mer perfekt sista dag.

Nu är det lördag morgon och jag har fortfarande inte (1) packat klart eller (2) förstått att jag ska åka, vilket som nu är värst. Jag vill bara ha det överstökat vid det här laget. Det allra värsta är att jag måste tillbringa 30 timmar i limbo, efter att ha sagt farväl till pojkvännen men innan jag kan få tröstande kramar, en axel att gråta mot och stödjande ord. Samtidigt som jag på ett sätt önskar att allt hade varit annorlunda så är jag så innerligt tacksam för allt jag har fått uppleva här. Jag tänker inte låta avskedsångesten förstöra lyckan över hur bra jag har haft det under mina 4.5 månader här. Alla tårar till trots (de som jag redan gråtit, och de som jag snart kommer gråta) så har det varit värt det, och jag är så tacksam och lycklig!

Nu ska jag ta tag i packning, duschning, städning och allt annat som behöver göras. Vi ses och hörs snart igen, och då blir det på svensk mark!