Vad händer egentligen i labbet?

If we knew how to do it, it wouldn’t be called research.
Jamie Sleigh

Jag tänkte att nu när jag har varit här i snart fyra månader kunde det vara dags att dela med sig av lite insider-information; nämligen vad som egentligen händer i labbet.. Men först och främst glada nyheter – vi har gjort stora framsteg med min vetenskapliga artikel! Jag har skrivit, Logan har redigerat och förbättrat och nu har till och med min huvudhandledare Jamie tagit en titt på den och godkänt den. Förhoppningsvis kan vi skicka in den till en vetenskaplig tidskrift i slutet av nästa vecka. Awesome! Jag är så stolt :)

Men nu: några glimtar av vad som pågår bakom de tunga dörrarna till labbet på universitetet..

→ Jonathan, en ung amerikansk forskare/fysiker, är på jakt efter glasspinnar till en vetenskaplig uppfinning. Jag råkar se precis den sorts verktyg han behöver på ett kafé (för att röra ner socker i kaffet) men vägrar att stjäla för hans skull. Efter några dagar har han utsatt mig för så mycket grupptryck att jag tar åtta pinnar, dekorerar dem med små kvistar från ett barrträd och sätter dem i en vas innan jag i smyg lämnar gåvan på hans skrivbord. Gåvan uppskattas, trots att han är amerikan och har svårt att uttrycka tacksamhet (och respekt)..

→ Jag och Logan hittar fyra små plastlådor märkta med texten ”Jonathan’s toys – don’t pilfer” (pilfer=stjäla). På mitt initiativ tömmer vi den översta lådan och gömmer innehållet. Dagen efter får jag ett sms från Logan som uppenbarligen fått dåligt samvete och ber mig att lämna tillbaka lådans innehåll, vilket jag gör (han är ju trots allt min handledare, så det är bäst att följa order!). Följande dag står ett papper lutat mot de åtråvärda lådorna, med handskriven text: ”Jonathans sakerna. Stjälande inte.” [sic] Han har uppenbarligen lokaliserat roten till all ondska i fysiklabbet och tilltalar den på svenska :)

→ Jag och Logan browsar TradeMe (Nya Zeelands Ebay), inloggade på Logans fru Janets konto, när jag kommer på den lysande idén att lägga till diamantringar i bevakningslistan, så att Janet får en glad överraskning nästa gång hon tar en titt på husen som hon spanar på. Nästa dag får jag ett sms från Logan: ”The diamond rings were noticed. I let Janet down gently :-)”. (Obs! Hon anade att det var något lurt och blev inte så besviken som hade kunnat vänta sig. Uppenbarligen en smart kvinna.)

→ När vi använder oss av levande möss i experiment visar det sig att jag lätt klarar av möss som sitter i min hand, går på min arm eller springer runt på labbänken – men jag är (till min egen förvåning) rädd för möss när de är på golvet! Greg ställer den relevanta frågan: ”Skulle du vara rädd för en mus som gick runt på bänken om du själv stod på bänken?”.. jag har ingen aning!

→ Jag blir biten av en aggressiv och ond labbmus när jag vänskapligt (och inte alls hotfullt) håller honom i min hand på väg till vågen. Mina skrik ekar i labbet vilket resulterar i en hel del att förklara i efterhand.. Dessutom tvingas jag att fylla i en händelserapport, vilket jag gör med stor kreativitet: Describe the accident: I was bitten in the thumb by an extraordinarily aggressive lab mouse when I was carrying it to the scales. What caused the accident: The dangerous little mouse and his sharp teeth. Greg tvekar när han I egenskap av min handledare tvingas skriva under händelserapporten; ”I hope they won’t think that I wrote this..!”

→ Logan vägrar fånigt nog att ta bort plastskyddet som sitter på displayen på hans nya telefon (alla vet att det är det första man gör). Jag hotar honom med att jag varje dag ska gnugga lite i ena hörnet på displayen, så att plastfilmen snart kommer ramla av (”uh-oh! hur gick det till??”). Logan ser det som ett uttryck för undermedveten svartsjuka och lovar att jag ska få en plastfilm att skydda min Ipod Touch med – eftersom han enligt egen utsago har ett lager där hemma..

→ Jag råkar röra vid en flaska i kylen i labbet och Logan nämner oberört att det är ett av de mest giftiga ämnena i världen och att jag löper stor risk att dö under natten, så han rekommenderar mig att ringa hem och säga hejdå. Dagen efter sms:ar jag att jag fortfarande är vid liv och han skriver tillbaka: ”I almost texted you last night to check you knew I was kidding about the poison – it is toxic but not THAT toxic.” Haha! Det är vad jag kallar en handledare med dåligt samvete!

→ I lunchrummet på universitetet (”the tea room”) finns en s k ”tea lady” som håller ordning. Hon har ett kusligt sätt att alltid veta vilken mugg som tillhör vilken person (teori: hon dömer ägaren efter muggen!) och hon har ett särskilt system där varje mugg har en permanent plats, på en bricka eller på en krok på väggen. Jag och Logan anser att detta är en rangordning av muggens (eller ägarens?) värde, och Logan är mycket stolt över att hans mugg har hedersplatsen – längst till höger högst upp på The Wall of Glory, medan min mugg bara står på en bricka på bänken. (Min ursäkt: eftersom jag är kort så ser tetanten till att min mugg står någonstans där jag kan nå den utan ansträngning. Det beror INTE på att Logans mugg är snyggare, bättre eller mer värd än min.)

→ Greg är väldigt angelägen att klippa håret, så Logan och jag misstänker att han är kär i sin frisör. Jag nämner detta i förbifarten till honom och han säger chockat; ”My hair dresser is a male!” Han erkänner sedan att han har ett gott öga till sin sjukgymnast, som är ung och söt (och kvinna). Genast erbjuds han en spark i skrevet av en kollega, eftersom han då kanske skulle kunna be sjukgymnasten ta hand om skadan..

→ Jonathan berättar att hans kärlek sedan 14 år tillbaka – Salma Hayek – just har gift sig med en fransk miljardär. Han återger hur han frågade sin bästa vän; ”Vad har han som inte jag har?” och hur hon svarade: ”En miljard – och Salma Hayek.”

Nu kanske ni har fått en bild av hur roligt man kan ha det i ett labb samtidigt som man forskar. Det kanske låter som om vi bara skämtar och är oseriösa, men var inte oroliga: vi tar verkligen forskningen på allvar (och vad är det som säger att man inte kan ha kul under tiden?)