Hemma i Sverige

Strax före midnatt, natten till måndagen den 1 juni, landade jag på Arlanda efter en lång flygresa med början i Nya Zeeland, som varit mitt hem under de senaste nästan fem månaderna. Resan gick bra och alla flygningar var i tid och utan krångel. Däremot var det förstås en jobbig resa, för hur mycket jag än såg fram emot att komma tillbaka till hemlandet så var det en väldigt stor del av mitt hjärta som jag var tvungen att lämna på flygplatsen i Auckland. Nu är jag hemma i mammas och pappas hus i Örebro och jobbar fortfarande på att ”landa” i Sverige. Fysiskt sett är jag här, men känslorna är fortfarande hos en särskild pojke i Hamilton.

När jag tänker tillbaka på min tid i Nya Zeeland försöker jag fokusera på det som är bra istället för att bara se det som jag har förlorat. Jag har verkligen haft 4.5 underbara månader i detta land långt borta. Jag har lärt mig massor om forskning; om hela processen från det att man planerar experiment och utför dem till att analysera insamlade data och skriva en rapport om fynden – och jag har skrivit en vetenskaplig artikel jag är riktigt stolt över! Jag har också lärt mig en hel massa om mig själv och om andra människor jag har mött där, och det tror jag är ett jätteviktigt sätt att växa som människa. Min handledare Logan påminde mig om att det inte bara jag som har förändrats av de människor jag mött, utan att även jag har fått göra avtryck i deras liv och förändrat dem, och det är något att vara väldigt tacksam för. Jag har fått se otroligt mycket av det vackra Nya Zeeland, och som bevis på det har jag både en massa foton och (ännu viktigare) minnen som jag alltid kommer bära med mig. Det är jobbigare än jag kan beskriva med ord att vara så här långt ifrån Shaun, men jag får trösta mig med att den här genomträngande saknaden betyder att det vi har haft var på riktigt, och försöka lita på att jag får träffa honom igen.

Allt sammantaget så har jag haft en fantastisk tid som jag kan se tillbaka på med stolthet över vad jag har åstadkommit, och glädje över vad jag har fått uppleva. Och jag vet att jag kommer komma tillbaka till Nya Zeeland!

Tack till alla er som har följt med på min resa genom den här bloggen – jag har verkligen uppskattat ert sällskap:)

Sitter på flygplatsen i Hong Kong

Nobody said it was easy
It's such a shame for us to part
Nobody said it was easy
No one ever said it would be this hard

Oh take me back to the start

Det närmar sig avfärd

Igår, fredagen den 29 maj, var officiellt min sista dag i Nya Zeeland. Shaun hade tagit ledigt från jobbet och jag hade fått tillåtelse av Logan att inte behöva komma till universitetet, så vi var båda fria att ge oss ut på en dagsutflykt. Destinationen var Mount Manganui (där vi tillbringade påskhelgen) eftersom det är en sådan underbar plats och vi har en massa trevliga minnen därifrån. Första stoppet var Fernland Spa några kilometer utanför Tauranga, där vi spenderade en halvtimma i en varm pool som värmts upp av geothermiska processer (som jag inte vet någonting om, därav en avsaknad av förklaring). Sedan fortsatte vi till the Mount och åt lunch på samma ställe som vi gick till när vi var där senast. Jag åt en supergod wrap med falafel, hummus, keso, rostade grönsaker, feta och relish medan Shaun blev lite besviken på sin gourmetburgare som visade sig vara dränkt i satay. Efter lunchen satt vi på stranden en stund och tog det lugnt (Shaun försökte samtidigt återhämta sig från sin satayupplevelse). Det var soligt och klart men inte särskilt varmt i luften, precis lagom för att bara sitta ner och se ut över stranden och havet. Efter detta var tanken att vi skulle åka till Tauranga så jag kunde avsluta min nyazeeländska souvenirshopping, men på vägen lyckades jag övertala Shaun att stanna på några motorcykelaffärer och titta efter en mc till honom. Han hittade en som han blev kär i och lät mig veta att han har hittat min ersättare, fast köpet får anstå till nästa vecka (jag tycker att han ska leta lite på internet också och se om han hittar något fynd). Efter denna lilla omväg åkte vi till Tauranga och jag lyckades relativt effektivt (för att vara jag) hitta och köpa en liten maorisk handsnidad träskulptur. På vägen hem mot Hamilton stannade vi vid Lake Karapiro så jag skulle få en chans att se den innan jag åkte, och vi fick lite vacker solnedgångsutsikt på köpet. När vi kommit tillbaka till lägenheten var Jamie och Hannah precis på väg att ge sig av mot Auckland, där de ska tillbringa helgen, så det blev några tårfyllda kramar till avsked. Shaun lagade middag och sedan såg vi på hyrfilm och åt godis tills det var dags att sova. Som ni förstår kunde jag inte ha önskat mig en mer perfekt sista dag.

Nu är det lördag morgon och jag har fortfarande inte (1) packat klart eller (2) förstått att jag ska åka, vilket som nu är värst. Jag vill bara ha det överstökat vid det här laget. Det allra värsta är att jag måste tillbringa 30 timmar i limbo, efter att ha sagt farväl till pojkvännen men innan jag kan få tröstande kramar, en axel att gråta mot och stödjande ord. Samtidigt som jag på ett sätt önskar att allt hade varit annorlunda så är jag så innerligt tacksam för allt jag har fått uppleva här. Jag tänker inte låta avskedsångesten förstöra lyckan över hur bra jag har haft det under mina 4.5 månader här. Alla tårar till trots (de som jag redan gråtit, och de som jag snart kommer gråta) så har det varit värt det, och jag är så tacksam och lycklig!

Nu ska jag ta tag i packning, duschning, städning och allt annat som behöver göras. Vi ses och hörs snart igen, och då blir det på svensk mark!

Shaun njuter av det varma vattnet i poolen på Fernland Spa

Jag och Shaun, fortfarande Fernland Spa

Lunch på ett kafé med utsikt över havet, Mount Manganui

Stranden i Mount Manganui i blek höstsol

Solnedgång över Lake Karapiro

Avskedstider i labbet

Det börjar verkligen dra ihop sig mot hemfärd, och torsdagen (idag) var min sista dag på universitetet. De senaste dagarna har vi inte gjort så mycket nytta över huvud taget i labbet (men gjort mycket roligt). Det känns lite som när man är liten och det bara är en vecka kvar till sommarlovet, och man får vara ute och leka och göra roliga saker istället för att sitta i klassrummet, för att allt det allvarliga redan är avklarat. Den här veckan har varit full av sådana roliga saker. Logan har lärt mig drop-kick, punt och andra viktiga sätt att passa bollen/försöka göra mål i rugby. Jag har skapat en supersnygg skylt som framöver ska sitta på Logans dörr. Logan har tagit ett EEG på mig (man sätter elektroder på huvudet och avläser elektrisk aktivitet från hjärnans yttersta lager), vilket attraherade en stor och väl underhållen publik (ni förstår nog varför när ni ser bilderna därifrån:). Hela mitt labbgäng (dvs. Logan, Jonathan, jag och Greg – och hans kvinnliga vän från England) har haft en trevlig tvåtimmars avskedslunch i solen på en restaurant i stan. Jag har fått ta en åktur på Logans vespa som han tog med till universitetet för just det ändamålet. Vi har använt labbdatorn till att titta på Wallace & Gromit och Shaun the Sheep (ett australiensiskt eller nyazeeländskt barnprogram, hur gulligt som helst). Vi har tagit gruppfoton till ljudet av ABBA:s Fernando (amerikanen Jonathan hävdar att det var för att hedra mig).

Idag, den allra sista dagen, var jag med på ett möte med alla mina handledare och uttryckte min tacksamhet över att de tagit emot mig här och gett mig den bästa termin 6 jag kan tänka mig, och så delade jag förstås ut mina tackkort. Framåt eftermiddagen överlämnade jag ceremoniellt min funktionella cykelkorg till en inte helt övertygad Logan (men han behöver något att transportera matlådor i, och han har lovat att ge den en chans i 3 veckor innan han dömer ut den som för töntig). Till slut var det dags att ta det riktiga avskedet, dvs. krama Greg, Jonathan och Logan och säga hejdå – alltså goodbye istället för see you. Jag åkte hem med en konstig men ändå inte alltför obehaglig känsla i magen. Det är konstigt hur snabbt tiden går: jag har redan varit här i mina drygt 4 månader, gjort det som var tänkt (mitt fördjupningsarbete) och lite till (pojkvänsdilemmat) och nu är det till slut dags för mig att åka hem igen..

Logan förbereder mig för EEG-tagning

Jag är lycklig över att ha klarat mig igenom hela bestyret
(inkl. smärtstimulering med elchocker)

Avskedslunch på stan: (från vänster) Greg, Fran, Logan och Jonathan

Gruppfotografering av labbgänget i vårt labb:
(från vänster) Greg, Jonathan, jag och Logan

Den sista helgen

Så – here I am. Jag har officiellt tillbringat min sista helg i Hamilton, Nya Zeeland. På lördag, den 30 maj klockan 23:15 lokal tid, kommer jag att sätta mig på det första flyget av tre och påbörja min nästan två dygn långa resa hem. Omkring midnatt (natten till måndagen) den 1 juni kommer jag att sätta ner foten på svensk mark för första gången på nästan fem månader, och förhoppningsvis bli hälsad med kramar och pussar och glada rop på Arlanda. Om nu nån kommer ihåg mig;) Mamma har förresten lovat att hålla upp en skylt där det står ”Miss Melin”, vilket jag ser fram emot oerhört mycket:)

Hur som helst, här kommer min berättelse om den sista helgen i Nya Zeeland. Jag ska försöka att inte låta tjurig, för jag hade egentligen hoppats på en lite mer händelserik helg, men tack vare min kära pojkvän och hans fullständiga oförmåga att organisera/ planera i förväg så blev det lite lugnare än väntat. Men det var ändå en trevlig helg som väl förtjänar att knyta ihop säcken på min tid här. På fredagen fyllde Shaun år (20 år, tänka sig) och mottog min väl förberedda och fint inslagna present med tacksamhet. Jag tillbringade fredagen i Auckland med att närvara på en anestesiologikonferens samt shoppa nyazeeländska souvenirer med hjälp av min handledare Logan (tala om att alltid ställa upp). Inte heller på kvällen såg jag mycket av födelsedagsbarnet, för han gick på en rugbymatch med sina killkompisar och sen ut på kvällen (jag var erbjuden att följa med men tackade nej till båda). På lördagen var det dags för Shauns födelsedagsfest som vi förberedde med ivriga huvud och händer (mest Jaimie, hennes bästis Hannah och jag). Vi hade en jätterolig kväll och det var ett bra tillfälle för mig att (1) få ha på mig min blanka svarta snygga klänning och (2) hinna träffa Shauns kompisar igen; jag har börjat tycka riktigt mycket om dem och kommer verkligen att sakna dem med! Jag hade kameran nära till hands under kvällen vilket resulterade i en samling obetalbara bilder och videor.. varav jag bara tänker visa ett begränsat urval här:)

Jag och Hannah

Shauns kompisar

Garreth, jag och Shaun

Födelsedagsbarnet omgivet av vänner

På söndagen tog vi sovmorgon eftersom det regnade och vi var trötta. Jag gav mig ut själv på en liten shoppingtur på stan medan Shaun ägnade sig åt sitt älskade World of Warcraft (onlinedataspel där lustiga övernaturliga varelser färdas i gäng och hjälps åt att döda andra övernaturliga varelser som ser lika lustiga ut. Uppslukar många pojkars vakna tid, och därför varje flickväns värsta dröm. Utom Marica då, eftersom hon spelar själv..;) Strax före tre möttes jag och Shaun vid avfärdsplatsen för Hamiltons berömda hjulångare, MV Waipa Delta, som varje dag tar med passagerare på en kryssning längs Waikato River. (Fast i oktober ska båten permanent flytta till Auckland!) Under en timmas båtfärd upplevde vi den s k ”mäktiga” floden och fick även uppleva regn, fem broar, kaffe och scones samt ett barnkalas med åtminstone ett hyperaktivt barn som allvarligt berättade för oss att ”someone saw you kissing upstairs” (mycket upprörande; nu har vi antagligen kysspolisen efter oss!:) Efter detta åkte vi hem och åtnjöt middag bestående av rester från födelsedagsfesten innan det var dags för två timmars ”special cross-over event” mellan Greys anatomy och Private Practice. Och i den andan avslutades Den Sista Helgen.

Hjulångaren MV Waipa Delta på Waikato River

Ännu en vecka, ännu en helg

Måndag igen; ännu en helg har passerat. Jag insåg just att jag inte har uppdaterat bloggen på ett tag så här kommer en statusrapport! Förra veckan var ungefär som vanligt: lite väl regnig men förutom det bara bra. Vi jobbar på i labbet, mest slice work men en del rapportskrivande också. Helgen har varit skön; lördagen tillbringade jag på stan med att köpa födelsedagspresenter till Shaun och leta klänning till hans födelsedagsfest. Som en duktig flickvän hade jag organiserat i förväg och beställt en bok till honom (reseguidebok för Sverige, för vem vet..?), och så har jag framkallat kort på oss och satt in dem i ett litet fotoalbum jag har köpt. Och så hittade jag en ursnygg blank svart klänning till festen. På kvällen när Shaun slutat jobba blev det utgång i stan med hans kompisar (det är så skönt att gå ut med killar! mycket okomplicerat. dessutom väldigt praktiskt att de försvarar en när andra killar försöker stöta på en.)

På söndagen gjorde jag och Shaun en liten utflykt till Cambridge, tack vare ett tips jag fått från en trogen bloggläsare och -kommenterare samt själva Orsaken Till Att Jag Är I Nya Zeeland: Thomas Tegenfeldt (mammas jobbarkompis som tipsade om att forska i Hamilton och gav mig mailadresser till mina nuvarande handledare). Thomas: jag kan rapportera att Cambridge Country Store, som det heter, fortfarande finns kvar (17 år senare!) i den stora röda f.d. kyrkan från 1898! Deras scones är fortfarande goda och deras kaffe var super:) När jag nu har chansen vill jag säga ett stort TACK till dig eftersom du är anledningen till att jag tog mig till Nya Zeeland, och bättre 4 månader än dessa kan jag inte föreställa mig! När jag förklarade för pojkvännen vem du är tyckte han att han hade dig att tacka för mycket och ville bli presenterad;) I alla fall, jag tycker verkligen att det är jätteroligt att du läser min blogg och uppskattar dina långa kommentarer – särskilt när de innehåller bra tips på vad man kan se och göra häromkring:) Nu har jag bara en enda helg kvar, så har du något sista tips (le grand final?) så är jag tacksam!

Cambridge Country Store

Blåsig höstsöndag i Cambridge

Town Hall of Cambridge

Just det. Bara en helg kvar nu. Om 12 dagar går flyget hem till Sverige. Jag måste erkänna att det är med blandade känslor jag räknar ner. Det är så mycket och så många som jag saknar därhemma. Jag ser verkligen fram emot att träffa familjen igen och återuppta kontakten med kompisarna, uppleva en riktig svensk sommar, fira Johans student (längtar, lillebror:), återupptäcka min garderob, prova mina nya rosa pumps som mamma köpt å mina vägnar (tack!) och tjäna lite pengar på 9 veckors undersköterskejobb på USÖ. Samtidigt är det så mycket jag måste lämna här. Jag trodde aldrig att man kunde göra sig så hemmastadd någonstans på bara 4 månader. Men nu står jag här med en underbar pojkvän i den ena hemisfären och en familj, en lägenhet, vänner, släkt, en halvfärdig läkarutbildning och.. ja, en hel tillvaro i den andra. Mitt hjärta vill stanna här, men resten av mitt liv finns 2 000 mil härifrån. Så splittrad… Det sägs att det är bättre att ha älskat och förlorat, men det är så tillintetgörande att veta precis på dagen och timmen när man kommer att att förlora.. och det gör inte saken lättare att jag samtidigt längtar så mycket efter att få komma hem. Jag är så ambivalent. Allt har två sidor; den 30 maj är både Domedagen och Himmelriket. Jag önskar så att det fanns ett piller jag kunde ta som kunde lösa mitt dilemma… ”Botepiller. Dela dig i två och lev två lyckliga, fullbordade liv på olika sidor av jorden. 1 tablett 3 ggr dagligen.” Annars får jag väl ta till en gammal beprövad teknik: förnekande&förträngning. Det vet jag åtminstone att det fungerar..

Vad jag saknar era kramar just nu.

Vad händer egentligen i labbet?

If we knew how to do it, it wouldn’t be called research.
Jamie Sleigh

Jag tänkte att nu när jag har varit här i snart fyra månader kunde det vara dags att dela med sig av lite insider-information; nämligen vad som egentligen händer i labbet.. Men först och främst glada nyheter – vi har gjort stora framsteg med min vetenskapliga artikel! Jag har skrivit, Logan har redigerat och förbättrat och nu har till och med min huvudhandledare Jamie tagit en titt på den och godkänt den. Förhoppningsvis kan vi skicka in den till en vetenskaplig tidskrift i slutet av nästa vecka. Awesome! Jag är så stolt :)

Men nu: några glimtar av vad som pågår bakom de tunga dörrarna till labbet på universitetet..

→ Jonathan, en ung amerikansk forskare/fysiker, är på jakt efter glasspinnar till en vetenskaplig uppfinning. Jag råkar se precis den sorts verktyg han behöver på ett kafé (för att röra ner socker i kaffet) men vägrar att stjäla för hans skull. Efter några dagar har han utsatt mig för så mycket grupptryck att jag tar åtta pinnar, dekorerar dem med små kvistar från ett barrträd och sätter dem i en vas innan jag i smyg lämnar gåvan på hans skrivbord. Gåvan uppskattas, trots att han är amerikan och har svårt att uttrycka tacksamhet (och respekt)..

→ Jag och Logan hittar fyra små plastlådor märkta med texten ”Jonathan’s toys – don’t pilfer” (pilfer=stjäla). På mitt initiativ tömmer vi den översta lådan och gömmer innehållet. Dagen efter får jag ett sms från Logan som uppenbarligen fått dåligt samvete och ber mig att lämna tillbaka lådans innehåll, vilket jag gör (han är ju trots allt min handledare, så det är bäst att följa order!). Följande dag står ett papper lutat mot de åtråvärda lådorna, med handskriven text: ”Jonathans sakerna. Stjälande inte.” [sic] Han har uppenbarligen lokaliserat roten till all ondska i fysiklabbet och tilltalar den på svenska :)

→ Jag och Logan browsar TradeMe (Nya Zeelands Ebay), inloggade på Logans fru Janets konto, när jag kommer på den lysande idén att lägga till diamantringar i bevakningslistan, så att Janet får en glad överraskning nästa gång hon tar en titt på husen som hon spanar på. Nästa dag får jag ett sms från Logan: ”The diamond rings were noticed. I let Janet down gently :-)”. (Obs! Hon anade att det var något lurt och blev inte så besviken som hade kunnat vänta sig. Uppenbarligen en smart kvinna.)

→ När vi använder oss av levande möss i experiment visar det sig att jag lätt klarar av möss som sitter i min hand, går på min arm eller springer runt på labbänken – men jag är (till min egen förvåning) rädd för möss när de är på golvet! Greg ställer den relevanta frågan: ”Skulle du vara rädd för en mus som gick runt på bänken om du själv stod på bänken?”.. jag har ingen aning!

→ Jag blir biten av en aggressiv och ond labbmus när jag vänskapligt (och inte alls hotfullt) håller honom i min hand på väg till vågen. Mina skrik ekar i labbet vilket resulterar i en hel del att förklara i efterhand.. Dessutom tvingas jag att fylla i en händelserapport, vilket jag gör med stor kreativitet: Describe the accident: I was bitten in the thumb by an extraordinarily aggressive lab mouse when I was carrying it to the scales. What caused the accident: The dangerous little mouse and his sharp teeth. Greg tvekar när han I egenskap av min handledare tvingas skriva under händelserapporten; ”I hope they won’t think that I wrote this..!”

→ Logan vägrar fånigt nog att ta bort plastskyddet som sitter på displayen på hans nya telefon (alla vet att det är det första man gör). Jag hotar honom med att jag varje dag ska gnugga lite i ena hörnet på displayen, så att plastfilmen snart kommer ramla av (”uh-oh! hur gick det till??”). Logan ser det som ett uttryck för undermedveten svartsjuka och lovar att jag ska få en plastfilm att skydda min Ipod Touch med – eftersom han enligt egen utsago har ett lager där hemma..

→ Jag råkar röra vid en flaska i kylen i labbet och Logan nämner oberört att det är ett av de mest giftiga ämnena i världen och att jag löper stor risk att dö under natten, så han rekommenderar mig att ringa hem och säga hejdå. Dagen efter sms:ar jag att jag fortfarande är vid liv och han skriver tillbaka: ”I almost texted you last night to check you knew I was kidding about the poison – it is toxic but not THAT toxic.” Haha! Det är vad jag kallar en handledare med dåligt samvete!

→ I lunchrummet på universitetet (”the tea room”) finns en s k ”tea lady” som håller ordning. Hon har ett kusligt sätt att alltid veta vilken mugg som tillhör vilken person (teori: hon dömer ägaren efter muggen!) och hon har ett särskilt system där varje mugg har en permanent plats, på en bricka eller på en krok på väggen. Jag och Logan anser att detta är en rangordning av muggens (eller ägarens?) värde, och Logan är mycket stolt över att hans mugg har hedersplatsen – längst till höger högst upp på The Wall of Glory, medan min mugg bara står på en bricka på bänken. (Min ursäkt: eftersom jag är kort så ser tetanten till att min mugg står någonstans där jag kan nå den utan ansträngning. Det beror INTE på att Logans mugg är snyggare, bättre eller mer värd än min.)

→ Greg är väldigt angelägen att klippa håret, så Logan och jag misstänker att han är kär i sin frisör. Jag nämner detta i förbifarten till honom och han säger chockat; ”My hair dresser is a male!” Han erkänner sedan att han har ett gott öga till sin sjukgymnast, som är ung och söt (och kvinna). Genast erbjuds han en spark i skrevet av en kollega, eftersom han då kanske skulle kunna be sjukgymnasten ta hand om skadan..

→ Jonathan berättar att hans kärlek sedan 14 år tillbaka – Salma Hayek – just har gift sig med en fransk miljardär. Han återger hur han frågade sin bästa vän; ”Vad har han som inte jag har?” och hur hon svarade: ”En miljard – och Salma Hayek.”

Nu kanske ni har fått en bild av hur roligt man kan ha det i ett labb samtidigt som man forskar. Det kanske låter som om vi bara skämtar och är oseriösa, men var inte oroliga: vi tar verkligen forskningen på allvar (och vad är det som säger att man inte kan ha kul under tiden?)

Waitomo Caves

För några veckor sedan insåg jag att det enda jag har kvar på min ”saker jag måste se i Nya Zeeland”-lista är Waitomo Caves, så igår var det hög tid att ta tag i denna uppgift. Området som kallas Waitomo ligger 1 timmas bilfärd söder om Hamilton och består av ett flera mil långt nätverk av underjordiska kalkstensgrottor som är sammankopplade med Waitomo River. Grottorna har bildats genom att underjordiskt strömmande vatten under tusentals år har eroderat kalkstenen, och det långsamt droppande vattnet har resulterat i bildningen av stalaktiter och stalagmiter och (när de båda möts) pelare. Idag har man utforskat flera av grottorna och gjort dem tillgängliga för allmänheten, men fortfarande är stora delar av grottnätverket under exploration. Som turist kan man gå på guidade turer i tre av grottorna och så kan man göra mer äventyrliga saker som Black Water Rafting, när man klättrar i grottorna och iklädd våtdräkt färdas längs den underjordiska floden i mörkret på en uppblåst innerslang (=cave raft). Jag och Shaun höll oss dock till de lite mer stillsamma aktiviteterna, åtminstone för denna gång (för Black Water Rafting låter superhäftigt, men vi hann inte med det igår).

Lördagen spenderades alltså med att vandra i dessa häftiga grottor, 50 meter under jorden, och beundra de fantastiska kalkstensformationerna. Vi började med en tvåtimmars guidad tur i Ruakuri Cave (översatt från maori: two dog cave), som upptäcktes för nästan 500 år sedan och döptes efter de vildhundar som bodde i grottöppningen. Här fick vi se skymtar av en underjordisk flod, en massa häftiga grottformationer och en hel del lysmaskar, som bor på grottornas väggar och tak och spinner silkestrådar som hänger ned från deras boplatser. Lysmaskar är trots namnet och utseendet inte maskar utan insekter; de lysmaskar vi såg tillhör familjen Arachnocampa luminosa och är larver som sedan utvecklas till flugor. När de är i sitt larvstadie kan de lysa genom en process som kallas bio-luminescens, och syftet med detta är att locka till sig insekter som fastnar i deras silkestrådar och som de sen kan äta upp. Det var jättehäftigt att stå i mörkret och se hur grottans tak upplystes av tusentals små glödande prickar, var och en bestående av en liten hungrig lysmask.

Efter denna rundtur fortsatte vi till Waitomo Glowworm Caves, den största turistattraktionen i området, namngiven efter dessa små lysande insekter. Under de 45 minuter som turen tog fick vi bl.a. se ”the Cathedral” som är ett stort öppet utrymme inuti grottan där man har hållit konserter och bröllop, ”the Tomo” som är ett mörkt, djupt schakt som slutar i den underjordiska floden och en hel massa imponerande kalkstensformationer. Det är fantastiskt vad man finna djupt under jordens yta! Turen avslutades med en båtfärd på den stilla floden i den underjordiska grottan; det var en fantastisk upplevelse att glida fram på vattnet i total tystnad och komplett mörker som bara upplystes av lysmaskarna i grottans tak!

Efter en snabb (och på den vegetariska sidan mycket torftig) lunch på ett café i Waitomo fortsatte vi längs samma väg för att ta en titt på ytterligare två av naturens underverk: the Mangapohue Natural Bridge, en av naturen bildad ark av kalksten som reser sig 17 meter över floden som strömmar igenom den, och Marokopa Falls, ett jättevackert 36 meter högt vattenfall omgivet av inhemsk nyazeeländsk vildmark. Shaun insisterade på vad han kallade ”a real kiwi adventure” och tog av sig strumpor och skor för att klättra nedför en hemskt lerig stig för att komma närmare vattenfallet. Jag väntade i säkerhet på utsiktsplattformen och växlade mellan gapskratt (när hans fot sjönk ned i 2 decimeter djup lervälling) och oro (eftersom han gjorde denna äventyrliga fotvandring i sällskap med min högt värderade kamera). Idag när jag gjorde min turistresearch hittade jag, till min stora glädje, denna text på en hemsida om Marokopa Falls: ”Although there is a track leading right to the base of the falls, it is very muddy and not recommended especially since the best view is from a distance”, men Shaun förnekar detta påstående och hävdar att den som skrev det inte kan ha upplevt denna underbara leriga vandring. När vi framåt kvällen kom tillbaka till lägenheten i Hamilton, trötta (jag) och leriga (Shaun), insåg jag att jag nu kan stryka den sista punkten från min lista över sevärdheter i Nya Zeeland, något som känns både roligt och lite oroande – för det betyder att jag snart är på väg hem...

Guidad tur i Ruakuri Cave


Grottutforskare!

Fortfarande Ruakuri Cave

Öppning in i Waitomo Glowworm Cave

(här kom vi ut efter båtfärden)

Mangapohue Natural Bridge

Marokopa Falls

Shauns leriga "kiwi adventure"

Hemlängtan

Såhär på själva valborgsmässoafton, med exakt en månad kvar tills jag åker till Sverige, måste jag erkänna att hemlängtan har hunnit ifatt mig. (Men erkänn att jag var duktig som klarade 3.5 månad utan en enda tår!) Jag saknar mamma, pappa, Johan, den fluffiga kissen, huset i Örebro, lägenheten i Linköping, vännerna i Örebro (och de som har flyttat därifrån vid det här laget), kompisarna på läkarprogrammet; jag saknar farmor, farfar, mormor och morfar och resten av släkten; jag saknar mammas underbara hemlagade mat (samt att slippa laga maten själv); jag saknar alla kläder som jag lämnat hemma och möjligheten att kunna köpa nya kläder på H&M, MQ och JC; åh och jag saknar pianot och mina notpärmar och timmarna jag kan sitta där och spela och sjunga, Korskyrkan och människorna där, äkta svenskt bryggkaffe, smörgåsrån med keso, IKEA, ICA, min pålitliga och fina cykel (och rätten att cykla utan hjälm!), högertrafiken, att köra bil; jag saknar att prata svenska, att prata i telefon på svenska (eller ja, att prata i telefon över huvud taget),och att vara i samma tidszon som dem som man vill träffa eller prata i telefon med (detta är ett underskattat men underbart fenomen), att höra alla röster och se alla ansikten som jag har saknat; och jag saknar att grilla utomhus när våren närmar sig, äta jordgubbar och vaniljglass (fast jag vet att det är för tidigt ännu..) och svensk ost som man hyvlar med osthyvel. Här är det höst och det tycks mest regna hela tiden, och just nu kan jag knappt ens se det vackra i alla röda och orange löv som faller av träden, för jag önskar att jag vore i Sverige med alla er som jag älskar och med våren och solen och vitsipporna och valborgsmässoeldarna.

Tack och lov för Google Earth! Inget värmer som en virtuell rundvandring i sin hemstad, när man sitter och längtar hem från fel hemisfär.

En svensk blondin

Ibland uppfattas jag som smart (kanske för att jag är en pluggis som går läkarprogrammet), men rent biologiskt är jag ju en svensk blondin, med en förmåga att ibland säga och göra saker som andra människor tycker är extremt underhållande. Jag är redo att offra min image, bjuda på mig själv och dela med mig av några roliga incidenter som hänt sedan jag kom till Nya Zeeland. Här kommer en samling citat från mina ”blonda moments” samt lite roligheter från andra människor i min närhet.

THE ENGLISH SPEAKER. Samma kväll som jag flyttade in i min nuvarande lägenhet åkte jag och Jaimie för att hämta en byrå hos hennes bästa vän Hannah. Hannah hade blivit förvarnad om att den nya rumskompisen var svensk, men hade inte riktigt förstått vilken språklig nivå jag låg på, så hon ansträngde sig för att vara tydlig så att utlänningen skulle förstå. ”Hello. How ARE you?” sa hon så tydligt att man hade kunnat läsa på hennes läppar. Jag tänkte att hon verkade vara lite udda men ville vara trevlig tillbaka, så jag svarade: ”I’m good, thank you, how are you?” varpå Hannah överraskad och klentrogen vände sig till Jaimie och skrek, som om det hade varit en världsnyhet: ”She speaks English!” (Jag och Hannah har tagit oss över denna pinsamma introduktion och kommer bra överens idag.)

I’M A VEGETARIAN. Efter en utekväll med några kompisar till Jaimie och Shaun kom vi tillbaka till lägenheten vid två eller tre på natten, hungriga och glada som man oftast är när man kommer hem på morgonsidan. Vi började småäta och lyssna på musik, så samtalet handlade om båda dessa ämnen. Kieran, som bor granne med oss, sa eftertänksamt: ”How about a bit of Meatloaf (=köttfärslimpa)?” Jag måste ha gett honom en konstig blick, för han tittade på mig och sa, ”what’s wrong with Meatloaf?” (Nu har det nog framgått att han pratade om artisten Meatloaf och jag tänkte på maträtten meatloaf), så jag svarade ”Well, I’m a vegetarian” – varpå alla i hela rummet brast ut i gapskratt. (De kommande två veckorna fick jag varje dag höra kommentarer om att jag är vegetarian och hur begränsande det är för min musiksmak.)

CITY OR TOWN? I Nya Zeeland har man en väldigt intressant indelning av städer i större (cities) och mindre städer (towns), som i princip innebär att allt som är större än Fjugesta är en storstad (okej, det var elakt, men de drar gränsen vid ett väldigt lågt invånarantal). Så en kväll när vi åkte bil hade jag av intresse en omfattande utfrågning om vilka städer som räknades som cities: ”Is Hamilton a city?” ”Is Christchurch a city?” Kanske lite onödigt med tanke på att i princip varenda håla är ett city, men Shaun och Jaimie höll ut tills jag helt oskyldigt frågade den till synes urdumma frågan: ”Is Queens-TOWN a city?” (Svar: gapskratt, ”If it was, do you think they would change the name to Queens-CITY?", mer skratt.)

HER MAJESTY – OF ENGLAND! Häromkvällen frågade jag Shaun om Nya Zeeland är en monarki, och han svarade ja, de har en drottning, nämligen Queen Elizabeth – of England! Jag trodde han skämtade med mig och vägrade tro honom ända tills jag kunde läsa på Wikipedia att Nya Zeeland, som är en gammal brittisk koloni (som fortfarande har kvar en massa brittiska drag) fortfarande är en s k konstitutionell monarki under det brittiska samväldet. Är de så stolta att de blivit koloniserade av britter att de väljer att behålla deras styre? Vilken imponerande självständighet. Detta bringade också fram tanken att om jag, som jag en gång i tiden planerade, hade lyckats gifta mig med en av de engelska prinsarna, så hade jag kunnat få inte bara hela det brittiska kungariket utan samtidigt blivit drottning av Nya Zeeland!! (Hmm.. tål att tänkas på.)

ÅLDERSDILEMMAT. Den 4 mars fyllde min lillebror Johan 19 år, och eftersom Shaun som är 1.5 år yngre än mig inte blir 20 förrän om tre veckor så har jag nu en pojkvän lika gammal som min lillebror (observera att de inte är födda samma år!). Detta påpekade jag för Shaun, som inte var sen att börja reta mig: ”That’s so weird. You’ve got a boyfriend the same age as your little brother!”, så jag svarade genast “I know – I’m going to have to get rid of him.” Shaun besvarar detta med att leende säga: “How are you going to do that? He’s your brother for life!”

FÖRHÅLLANDESTATUS. Min handledare Greg delar med sig av sin egen teori om varför jag, till skillnad från resten av världen, inte har facebook: ”Sofia doesn’t have facebook because her relationship status changes so rapidly that it’s impossible to update it. Facebook can’t keep up with it.”

OMGIVEN AV VATTEN. Jag och Robin har precis tagit oss upp till den högsta punkten på Rangitoto, en vulkanö utanför Auckland, och jag beundrar utsikten med kameran i högsta hugg. Helt fascinerad utbrister jag: ”Men titta vad coolt, det är vatten på båda sidor!” Robin tittar chockat på mig innan han förstår att jag menar allvar, och säger sedan med en röst som tydligt talar om att han äger mig: ”Det är det som brukar definiera en ö.”

SENSE OF DIRECTION. Logan och jag går längs en gata i Hamilton och han ska förklara vart vi är på väg: ”Can you see that orange roof on the right-hand side?” Jag svarar nekande för allt jag kan se är ett turkost tak, och han säger att jag kanske är för kort för att se dit bort. Sedan tänker jag efter en stund, omvärderar väderstrecken och tittar över på den andra sidan (som vissa skulle kalla höger sida) där ett orange tak syns mycket tydligt: ”Oh, is that the right-hand side?!”

UPPDATERAD? Jaimie (min flatmate) kommer hem från jobbet och berättar engagerat: ”Today I heard that people still die from cancer. I was so surprised! Didn’t we find a cure for cancer ages ago?” (vad kan jag säga? det finns inte ord.. jag är fortfarande stum) Senare samma kväll frågar hon helt oskyldigt sin plastpappa Steve: “Was there a war on in 1945?” vilket får mig att undra hur någon kan ha missat detta faktum: var det inte ett världskrig? Fast det kanske inte drabbade Jaimies egna lilla universum;)

Hamilton 400

Denna helg har varit väldigt full av liv och rörelse i Hamilton – på grund av streetracet Hamilton 400, som är en deltävling i den större internationella turneringen V8 Supercars. Det är en väldigt stor grej för Hamilton att vara värd för detta eftersom det drar folk från hela Nya Zeeland och andra delar av världen, vilket betyder pengar och reklam. I år såldes över 100 000 biljetter! Och eftersom jag vill stödja min hemstad-på-kort-sikt (och för att jag ville se coola bilar, höra växlingar som låter som explosioner och känna lukten av brända däck) så följde jag med Shaun, Jaimie, deras småbröder Tom och Jack och brödernas pappa Steve till ”the races”. (Det faktum att racerbilarna körde på biobränsle får applåder från mig som är miljövän.)

Förberedelserna inför Hamilton 400 har pågått i flera månader; man har byggt upp läktare, stängt av vägar och ställt upp murar runt de vägar där bilarna ska köra. Ett varv är 3.4 km och bilarna kör sammanlagt mer än 100 varv, fast uppdelat i olika race med pauser emellan. V8 Supercars är vad jag har förstått till stor del en kamp mellan bilmärkena Ford och Holden, och många i publiken hade flaggor eller tröjor eller kepsar som visade vilken sida de stod på. Jag förstod ganska snabbt att jag rörde mig i Holdenkretsar vilket passade mig bra eftersom jag under min uppväxt har fått lära mig att Ford inte är populärt (”ingen Ford på våran gård”).

Mellan klockan elva och klockan fem vistade vi på det inhägnade området innanför racingbanan. Där fanns läktare att sitta på medan man tittade på bilarna som vrålade förbi, massa stånd med snabbmat (till och med ett litet temporärt Subway, mycket imponerande) och glass och öl, en stor skärm där man kunde se bilarna och deras förare i närbild, affärer där man kunde köpa supporterprylar som mössor och tröjor med tryck, en hel uppsättning toaletter i portabla plastbås och förstås massor med människor. Vädret var helt okej och vi var utrustade med neongröna öronproppar, och allt sammantaget hade vi (som Jaimie sammanfattade det) ”an awesome day”. Här kommer några bilder (och om jag klarar av det, kanske till och med en video!) från söndagens streetrace – upphovsrätten går till Shaun, som hade hand om kameran större delen av dagen.

PS. Vinnaren av Hamilton 400 var Jamie Whincup, som körde en Ford.

PS(igen). Pappa och Johan, om ni vill se fler videor från racet så kan jag maila dem. Jag saknade er båda där! jag tror ni skulle ha gillat det.. :)

Feijoa

Eftersom jag är en sann fruktälskare tar jag alla chanser att upptäcka nya exotiska favoritfrukter, och Nya Zeeland har visat sig vara en bra en bra plats för detta. Inte nog med att kiwi finns i mängder (och dessutom är jättebillig just nu) och att min handledare Greg tar med sig passionsfrukt från sin trädgård till lunchrummet– jag har just upptäckt en ny frukt som heter feijoa. Feijoa kommer ursprungligen från Sydamerika men är väldigt vanlig i nyazeeländska trädgårdar. Tydligen mognar feijoa väldigt snabbt och blir sedan dålig ganska snabbt, så det gäller att passa på att njuta den korta tid som det är högsäsong (nu alltså). Man äter inte skalet utan bara fruktköttet, som är gulgrönt och lite geláktigt, och de mjuka ljusa kärnorna. Frågan är då hur man äter feijoa, och jag har fått lite olika förslag – allt från att skära av toppen och primitivt suga ut det slurpiga innandömet till att skära itu frukten på mitten och civiliserat äta fruktköttet med sked. (Jag väljer förstås det sofistikerade sättet.) Hur som helst är det jättegott, så jag rekommenderar er att söka igenom fruktdisken på ICA eller Willys (feijoa kallas också vild guava eller ananasguava) så ni också kan bli en erfarenhet rikare!

PS. Idag har jag och Logan färdigställt det första utkastet till min vetenskapliga artikel och skickat den till Jamie (handledare, anestesiolog, professor, forskare, geni;) för feedback. Jag är extremt stolt över min insats (fast jag har fått mycket hjälp från Logan) och vi var så nöjda med resultatet att vi gjorde en high five där vi satt framför datorn mitt i fysiklabbet :)

En glad påsk

Till alla därhemma: Glad påsk och hoppas ni har fått mycket godis i era påskägg! Min påsk har varit riktigt bra, men något påskägg har jag tyvärr inte fått. (Och så verkar det som om någon har slarvat bort ett mycket efterlängtat påskbrev i ett lila utbuktande kuvert, för detta brev har uppenbarligen inte klarat den långa resan från mammas hand till min brevlåda.) Här i Nya Zeeland handlar påsken tydligen om ägg av choklad – de har helt klart inte samma valfrihet när det gäller påskgodis som vi har. Och inte har de några påskkärringar heller. Däremot finns det så kallade Hot Cross Buns, en nyazeeländsk påskföreteelse, vilket är en slags bullar med russin som man skär itu och brer smör på och äter medan de är varma. Helt okej, men det slår inte påskris, påskkärringar, påskbrev och påskägg fyllda med godis i alla regnbågens färger!

Igår kom jag och Shaun hem efter en väldigt trevlig påskhelg i Tauranga, en jättemysig stad som ligger vid kusten i Bay of Plenty. Shaun jobbade fredag och lördag natt, så mina två första lediga dagar var han i ett sovande tillstånd hela tiden jag var vaken. Inte för att jag klagar – det gav mig tid och motivation att jobba på min vetenskapliga artikel, som faktiskt artar sig till att bli riktigt bra! Vi gav oss i alla fall iväg på söndag morgon – tanken var att vi skulle åka klockan nio men vid den tiden låg den käre Shaun fortfarande och sov (observera: han hade inte bett mig att väcka honom när badrummet blev ledigt) så vi blev lite försenade. Ju längre bort från Hamilton vi körde (Tauranga ligger ungefär en timmas bilfärd bort) desto mer lättade molnen och det artade sig till en riktigt solig och somrig aprildag. Vi tillbringade resten av dagen på stranden i Mount Manganui, en naturskön och turustig halvö som liksom hänger samman med Tauranga. Kvällen ägnade vi åt middag i Tauranga och en film som gick på tv.

På måndagsförmiddagen, som var aningen molnigare, gick vi på stan i Tauranga. Uppdrag: Shaun skulle köpa hårvax (check!) och solglasögon (check!) och jag skulle köpa en bikini (lyckades inte) men köpte solglasögon (till mitt försvar kostade de 5 dollar). Mission almost completed:). Därefter vandrade vi uppför Mount Manganui och beundrade utsikten därifrån (se bilder!). På kvällen åkte vi land och rike runt (om man nu kan kalla Tauranga/the Mount för land och rike) innan vi hittade en restaurant som serverade vegetariska rätter och när vi väl kommit dit fick jag extrem beslutsångest – jag kunde inte välja mellan de tre alternativ jag hade – så Shaun fick förbarma sig över mig och bestämma vad jag skulle äta (”If it’s so difficult to choose between three options, I’m very glad that you don’t eat meat”). På tisdagen avrundade vi vår weekend trip med några sköna timmar på stranden och en glass från ”Copenhagen Cones” innan vi började färden hemåt. När vi väl kom tillbaka till Hamilton var jag så trött att jag tog en tupplur, och ni som känner mig vet hur sällsynt det är att jag sover på dagtid! Hur kan man bli så utmattad av att vara ledig och inte göra någonting? Självklart vaknade jag upp alldeles darrig och ångrade bittert att jag låtit mig själv sjunka in i det underbara tillståndet där hjärnbarken kopplar ifrån alla intryck från omvärlden och helt synkroniserar sig med thalamus i vackra deltavågor. Hursomhelst: jag piggnade till efter en springtur runt sjön och nu är jag lyckligtvis mig själv igen.

Idag har jag hunnit med lite forskning, en ganska djup diskussion med Logan om potentiella intracellulära mekanismer nedströms om GABA-A-receptorn, och en Starbucksfika med Tina från Taiwan. Och så har Shauns och Jaimies mamma och småbröder kommit på besök från Martinborough, så huset är fullt av ljud och människor (skratt, prat, Guitarhero, dataspel) – nice as! Efter helgen kommer nyheter om Hamiltons stolthet, ett streetrace som kallas Hamilton 400 – och till dess får ni ha det så bra! XO

Min första rugbymatch

Jag vill dela med mig av den häpnadsväckande nyheten att jag har gått på en rugbymatch – dessutom på eget initiativ. Jag frågade Shaun för någon vecka sen om vi kunde gå på ett rugby game och han tittade stumt på mig i några sekunder (”hm.. är detta min flickvän?”) innan han helt enkelt sa ”ja”. Och i lördags var det dags. Jag klädde mig snyggt men förståndigt i jeanskjol, leggings, många tröjor, skinnjacka och stövlar (det blir nämligen riktigt kallt här på kvällarna) och packade förutseende nog ner fingervantar i väskan. (Tänka sig att när mamma gav dem till mig skrattade jag och sa att jag inte ville ha dem, för det är ju varmt i Nya Zeeland. Om jag bara hade vetat då vad jag vet nu..!) Sedan bar det iväg till Waikato Stadium, där Waikatos Chiefs mötte Lions från Sydafrika – och till Hamiltons stora glädje var det Chiefs som vann.

För mig var det en väldigt lärorik kväll och Shaun fick tålmodigt förklara reglerna för mig. Det går tydligen ut på att bollen ska nudda marken på en gräsplätt bakom två pinnar, på motståndarnas planhalva, för då får man poäng. Men man får aldrig kasta bollen framåt, däremot får man springa med den (tills någon i motståndarlaget tacklar ner en på marken) eller kasta den åt sidan, men det måste vara exakt 90 grader annars räknas det som framåt. Spelarna var breda som ladugårdsdörrar (jag frågade Shaun om de hade något skydd under tröjorna eller om de verkligen hade så breda axlar) och spelet verkade väldigt våldsamt och primitivt. Det allra roligaste var (1) att en kille högt uppe i en lyftkran med jämna mellanrum drog igång en motorsåg för att störa kastaren inför viktiga kast och (2) något som heter ”scrum”: flera rugbyspelare ställde sig med ansiktena mot varandra (mot motståndarna alltså) och böjde sig framåt i 90 grader för att sedan knuffa mot varandra med axlarna, och vinnarlaget fick börja med bollen. Detta tyckte jag såg jätteroligt ut. Även Shaun tyckte det var lite roligt när jag frågade, ”why are they bending over like that?” Här kommer bildbeviset på att jag faktiskt närvarade vid detta sportevenemang.

This is how it works

This is how it works
You're young until you're not
You love until you don't
You try until you can't

You laugh until you cry
You cry until you laugh
And everyone must breath
Until their dying breath

No, this is how it works
You peer inside yourself
You take the things you like
And try to love the things you took

And then you take that love you made
And stick it into some
Someone else's heart
Pumping someone else's blood

And walking arm in arm
You hope it don't get harmed
But even if it does
You'll just do it all again

On the Radio
Regina Spektor

Sensommareftermiddag i Hamilton Gardens

Nu har jag varit i Nya Zeeland i 10 av mina 19 veckor (redan halvvägs! och ändå känns det som om jag varit här längre än så..) och det börjar bli höst här, vilket betyder kyla och regn. Den här helgen har det ändå varit riktigt fint väder så jag bestämde mig för att utnyttja eftermiddagen till att njuta av det sista av sommaren i Hamilton Gardens. Paradise Gardens är en samling temaparker där de har byggt upp trädgårdar som representerar olika stilar från olika länder och tider; det är verkligen jättevackert och välgjort – som gjort för att strosa runt en solig söndag i slutet av mars.

Japanese Garden of Contemplation

English Flower Garden

Chinese Scholar's Garden

American Modernist Garden

Italian Renaissance Garden

Indian Char Bagh Garden

Vilken är din favorit? :)